Alltid på väg någon annanstans

lördag, 14 februari, 2026, 23:53

En ny biografi över Justin Townes Earle (1982–2020) är ofta tung och ledsam, men också fin – särskilt när den ger honom upprättelse som brobyggare och igångsättare.

»She said boy you keep movin’ and you’ll never get caught«

Dagen efter sin femtonårsdag infinner sig Justin Townes Earle i Belmont Church i Nashville för att närvara vid en minnesstund för Townes Van Zandt. Det är den 5 januari 1997 och bland övriga som finns på plats kan nämnas Emmylou Harris, Lyle Lovett, Nanci Griffith, Rodney Crowell, pappa Steve Earle och Guy Clark, som uppe vid podiet skrockar: »I booked this gig thirty-something years ago.«

Fram till den här dagen har han som vanligtvis bara kallas JT aldrig begripit varför han döpts efter den mytomspunne, luggslitne och regelmässigt påstrukne Texas-trubaduren, som nyligen gått bort vid femtiotvå års ålder.

Men där och då, när han lyssnar till talen och hör olika artister sjunga sin namnes låtar, börjar det så sakteliga sjunka in i tonåringen att Townes betydde mycket för en del människor och de facto hade något.

En kort tid dessförinnan hade Justin Townes Earle återvänt hem från ett uppfostringsläger. Vilket möjligen går att skratta åt, själv lär han i alla fall inte ha gjort det, men det säger också en del om hans uppväxt. En allmänt frånvarande pappa som kombinerar tungt missbruk med långa turnéer, rockstjärneliv och fängelsevistelser; en ensamstående mamma som på egen hand inte mäktar med sin hyperintensive son.

Steve Earle berättade själv en gång för mig om »då jag i mitten av nittiotalet släpptes ut från kåken och en av mina exfruar räckte över en ostyrig tonårspojk: ’Här, varsågod.’ Det första Justin gjorde när han kom in i huset var att plocka på sig pistolen som låg gömd under min madrass, för att sedan gömma den. Han vägrade säga var han lagt den – ja, vägrade rentav medge att han tagit den. Men jag visste att han ljög. Än i dag vet jag när han ljuger. Min bror fick hjälpa mig att kroppsvisitera Justin och när vi säkerställt att han inte hade vapnet på sig tog vi honom till ett vildmarksläger för ungdomar på glid. Detta är nu inget jag är vidare stolt över, jag är tämligen säker på att ungarna likt slavar hyrs ut som underbetald arbetskraft. Men jag visste inte vad jag skulle göra. Det viktiga för mig var att se till att Justin inte befann sig på samma ställe som vapnet. Men då det här var i januari och de tvingades sova i tält ringde han mig halv fem nästa morgon och berättade mycket riktigt var den där jävla pistolen fanns. Ifall Justin lärde sig något av allt detta får du fråga honom om, men slutsatsen jag drog var att aldrig mer ha vapen i huset och det har jag heller inte haft sedan dess.«

Historien ifråga är inkluderad men inte identiskt återgiven i »What Do You Do When You’re Lonesome – The Authorized Biography of Justin Townes Earle« och den största skillnaden är att det mesta pekar på att ynglingen vistades i flera månader på lägret ifråga.

Rolling Stone-skribenten Jonathan Bernsteins bok är på det stora hela rätt jobbig att ta del av. Inte att den är ovärdig eller över gränsen gräver ner sig i det mest privata. Snarare är det så att även om läsaren vet nada om objektet och hans öde behövs det allt annat än många avverkade sidor för att fatta vartåt det barkar eller hur det kommer sluta.

I barndomen har ingen riktigt tid eller ork med JT. I tonåren lever han huvudsakligen ute på gatorna och blir gammal fort. Som ung vuxen flyr han med viss framgång in i musiken men flyr ännu mer från relation till relation så fort någon kommer honom alltför nära. En gänglig loner hela tiden i rörelse, alltid på väg någon annanstans.

Även om hans kommersiellt mest lyckosamma period, den som kulminerar med albumet »Harlem River Blues« 2010, sammanfaller med en längre tids återhållsamhet vad gäller alkohol och substanser tycks den från tidiga år djupt rotade känslan av att inte vara värd något aldrig släppa taget om honom. Närapå varenda skiva är (eller åtminstone innehåller) en mer eller mindre öppen uppgörelse med föräldrarna – i synnerhet pappan som Justin samtidigt beundrar (och vill bli bekräftad av), står i ständig konflikt med och stundom upplever sig nedtryckt av.

Det finns säkert någon som är av uppfattningen att Justin Townes Earle mest var en halvbegåvad nepobaby vars karriär knappast – i alla fall om vi förbiser den rockbiografikompatibla livsföringen – motiverar en hel biografi.

Någon har i så fall fel.

Under sin livstid fick JT sällan kredd för sin roll som brobyggare mellan 1990-talets alternativa Nashville och 2010-talets boom. East Nashville hade antagligen blivit en kreativ hipsterenklav även utan honom, men processen torde ha skyndats på av Justin Townes Earles tre–fyra första släpp där han kom att förkroppsliga en ny generations rootsmovement som dessutom gick hand i hand med en ökad medial lyskraft framkallad av branschbenämningen »americana«. Inget försämrades av nerviga liveframträdanden, låtar med energi, framåtrörelse och närvaro, en mörk blick parad med ett smittsamt leende samt en ständigt föränderlig men aldrig ointressant garderob.

Tyvärr kunde Earle inte kapitalisera på det han öppnade dörrarna för. När Jason Isbell (en gång hans nära vän, boken berör brytningen dem emellan), Sturgill Simpson och andra sköt i väg och började inta stora konserthallar kämpade han själv med att försöka hålla kursen över huvud taget.

Bernstein fattar förstås Justin Townes betydelse och kvaliteter, och förutom att återge hans life story gör boken ett gediget jobb vad gäller att beskriva Nashville i stort men också vissa specifika scener vid vissa specifika epoker (det finns några oförglömliga sekvenser från den lätt bedagade klubben Shirley Street Station – »en portal till helvetet«, som musikproducenten Mark Nevers kallar stället – där JT hänger tillsammans med ett löst klientel som bland annat innefattar David Berman).

Möjligen kunde författaren ännu mer ha stannat till vid de partier då det bränner till som mest, det vill säga när boken uppehåller sig vid vem som egentligen bär ansvar för att ett tåg får dundra på mot en oundviklig krasch. Inte för att det i regel finns något självklart svar, allra minst i det här fallet (då JT är så pass damaged goods redan innan han äntrar musikbranschen), men kanske just därför.

Justin Townes Earle var en dysfunktionell och vilsen figur som fann ett syfte och en uppgift han kunde bemästra på vägarna. Överlag mådde han som bäst då. Samtidigt den inbyggda motsägelsen i att där ute, i logerna och i barerna, på efterfesterna och i gränderna, fanns alla de frestelser som han ingalunda behövde mer av.

Även om apparaten runtom honom de sista åren säger att Justin är ren, och han själv (för det mesta) upprepar samma sak, vet alla i hans närhet och ganska många som bara ser honom på scen att det förhåller sig på annat vis.

Förutom det självklart tragiska i alltsammans är det någonstans symptomatiskt att när Justin Townes Earle som trettioåttaåring går bort i vad som sannolikt är en ofrivillig överdos befinner han sig som en följd av pandemin för en gångs skull inte i rörelse utan slår dank i hemmet.

Little rock’n’roller, som hans far sjöng, slutligen lagd till ro. ■

Justin Townes Earle x 10

Lone Pine Hill

Sydney, 2008