Kungen och jag

Man gjorde det nog mest för chokladen. Skållhet pulverchoklad i plastmuggar. Jag minns att man fick gå in i köket, denna mystiska och diskvattensdoftande plats, för att hämta den där chokladen och med stelfrusna fingrar bära ut muggen och sätta sig vid ett bord i den tomma och halvmörka skolmatsalen. Det var nog det bästa med att vara skolpolis. Ja, för ingen ska väl inbilla sig att man blir skolpolis för att man drivs av ett patos att hjälpa ettagluttare över gatan. Nej, inte ens de årliga besöken på Pripps Bryggerier där de gällde att dricka mest läsk utan att kräkas gick upp mot de där stunderna i skolmatsalen efter avslutat värv. Ja, och så slapp man ju i princip första lektionen, vilket bara det borde övertygat även de värsta rötäggen att kränga på sig en orange cape och stå och vifta med armarna vid ett övergångsställe.
   Jag minns speciellt en morgon. Det var höst, och jag hade stått och frusit extra mycket eftersom jag envisats med att ha på mig de nyinköpta vita tightsen med schackrutiga revärer. Märket var »BoyToy« och stilen väldigt inspirerad av Madonna i »Like A Virgin«-videon.
   Gissa om jag var den coolaste skolpolisen i hela rektorsområdet den morgonen…
   När vi sitter där och huttrar över chokladen börjar en klasskamrat helt otippat att prata om Elvis. Jag vet inte riktigt varför, men plötsligt var vi mitt uppe i en föreläsning om »Kungen«. En genomgång av alla plattor, stilar och filmer, argumenten för varför fet-Elvis var bättre än smal-Elvis, milititärtjänstgöringens påverkan på Elvis som artist… ja, ni har säkert haft den där diskussionen själva ett antal gånger.

För mig var det den första gången, och jag minns att jag bara satt och gapade. Jag menar – Elvis! Vem fan lyssnar på Elvis när man går i femman??? Hur puckad får man egentligen va?
   Jag var mållös. Det enda jag fick fram var nåt i stil med att Elvis är gubbmusik. Punkt slut.
   I dag ligger Elvis etta på topplistorna världen över. Inte ens Rolling Stones rår på honom. Och jag har suttit och haft den där konversationen ett antal gånger den senaste tiden. Bästa låten (»In the Ghetto« eller »Suspicious Minds«?), bästa stilen (rockabilly-Elvis eller Las Vegas-Elvis?), bästa liveversionen av »Are You Lonesome Tonight?« (den när han garvar eller den när han inte garvar?) och så vidare och så vidare i all oändlighet eller i alla fall tills vaniljmilkshaken tagit slut…
   Alla jag känner har en relation till Elvis, även om de flesta knappt ens var födda när han dog. Jag har också en relation till Elvis numera, en något mer nyanserad sådan än jag hade när de där tightsen var moderna. Jag har sett filmerna från Hawaii där han antingen springer omkring med en blommig skjorta och spelar gitarr på stranden, eller är pilot och hjälper föräldralösa barn eller gör andra goda gärningar. Jag vet allt om hans tragiska liv, om maten, om spriten, om tabletterna. Jag har visserligen aldrig varit på Graceland, men jag har i alla fall en hyfsad bild av hur det såg ut därinne.

Men någonstans finns den ändå kvar, föreställningen (eller ja, okej då, fördomen) om Elvis som en artist som arbetslösa gruvarbetare med lungsot gillar, eller för den delen småtokiga irländska pappor i socialrealistiskt grovkorniga filmer. Musik som bara gubbar med ölmagar och inredd gillestuga med minibar lyssnar på.
   Därför måste jag faktiskt bekänna en sak så här i jubileumstider. Jag äger inte en enda Elvis-platta. Det är sant! Jag äger skivor av de flesta av de artister som anses tillhöra musikhistorien – men jag har aldrig kommit mig för att gå och köpa en skiva med »The King of Rock’n’roll«.
   Varför? Tja, jag kan inte annat än hänvisa till den där kulna morgonen i skolmatsalen.
   Men det börjar väl bli dags nu antar jag. Man kanske skulle ta och köpa den där samlingen med listettor helt enkelt. Det är ju trots allt jubileumstider och allt.