Jay-Z: Kingdom Come
JAY-Z
Kingdom Come
Roc-A-Fella/Universal
Betyg: 6
»Most kings get driven so insane that they try to hit the same vein Kurt Cobain did«
– Jay-Z
Även om rapparen Jay-Z inte släppt en skiva på tre år vet vi att han aldrig riktigt varit borta. När Shawn Carter tog plats i chefsstolen på Def Jam, världens största hiphopskivbolag, började han välja sina gästframträdanden som vore han Gud själv. Med rookien Young Jeezy vid sin sida framstod han som en helt ouppnåelig och övermänsklig rappare på remixarna av Rick Ross »Hustlin’« och Jeezys egna »Go Crazy«.
Men varför skulle Jay-Z egentligen fortsätta rappa? Varje gång någon frågade svarade han med att lägga några rader som om hiphop var det sista han brydde sig om; textrader som ändå krossade allting annat i branschen. Jay-Z:s position som Gud var glasklar och ristad i marmor och det är där vi befinner oss när den nya skivan anländer.
»Kingdom Come« är ett okej Jay-Z-album. Alla gör sitt jobb: Dr.Dre sköter trummorna, Just Blaze levererar några standardproduktioner och gästerna heter Usher, Pharrell och Ne-Yo. Det är helt enkelt som en vanlig skiva med Jay-Z – varken mer eller mindre. Jag kan på rak arm nämna fyra av hans skivor som är mycket bättre, och det är inte direkt känslan man vill få av uppföljaren till »The Black Album«.
»Kingdom Come« borde nog inte ha spelats in. Jay-Z tog en gång steget från att sälja knark på gatan till att bli rappare, nu har han gått ifrån att vara rappare till att bli någon som umgås med världens ledare. Samtidigt som han har en av världens mest privilegierade positioner innebär det att det blir nästintill omöjligt att göra en intressant skiva.
När artister växer till att handla om väldigt mycket som inte är musik är de nästan alltid dömda att misslyckas. Jay-Z stod plötsligt och skakade hand med Kofi Annan och åkte jorden runt med världens ledare för att samla in pengar till vattenbrunnar. Men vad skulle han sedan rappa om? Livet på gatan? Sin berömda flickvän? Den gamla bakgrunden? Eller sitt nya jobb?
Några veckor innan »Kingdom Come« släpptes besökte Jay-Z Funkmaster Flex radioshow på Hot 97 i New York. I intervjun ställer Funkmaster Flex alla frågor som vi funderat på: Vad är Hovas svar på alla disslåtar som gjorts om honom? Vad händer med hans jobb på Def Jam när han släpper skiva? Är Beyoncé med på skivan?
Jay-Z svarar egentligen inte på någonting. Dels för att han inte behöver men främst för att han faktiskt inte bryr sig. Samtidigt upplevs han aldrig som dryg och nonchalant – i tystnaden efter varje fråga bryter han upp den spända stämningen med små generade skratt.
Mot slutet av intervjun börjar instrumentalen till DJ Khaleds multisamarbete »Grammy Family« skvalpa i bakgrunden. Den freestyle som Jay-Z sedan lägger över låten (finns att ladda ned här) lyckas på fyra minuter beskriva honom bättre än hela »Kingdom Come«. Radioframträdandet förkroppsligar bilden av Jay-Z som en övermänniska, världens bästa rappare som inte längre behöver rappa, på ett så förträffligt sätt att man inte kan låta bli att lyssna hur många gånger som helst tills man förstått precis allting som sägs.
I texten går Jay-Z tillbaka i historien som en ikon och möter både Jesus och Judas, han ser både 2Pac och Biggie och vandrar sedan vidare. Dessa fyra minuter är den verkliga »Kingdom Come«. Det är en nobelpristagare som pratar, en politiker som sjunger eller en president som läser högt ur en bok. Det är den mest gripande och tidlösa freestylen sedan… jag vet faktiskt inte vad.
När vågorna tar över och måsarna ropar och hela produktionen låter ungefär som om Studio börjat göra hiphop blandas det monumentala i orden med de vemodiga orgelackorden och plötsligt inser man att när väl kungariket kom blev det mest intressanta att försöka störta det igen.
TOBIAS HANSSON
2006-11-30
