Pete Molinari: A Virtual Landslide

PETE MOLINARI
A Virtual Landslide
Damaged Goods/Border
Betyg: 8

Lika nödvändig, för att inte säga fundamental, som popbevakningens ständiga jakt på »det nya« är – lika överdriven kan den ofta te sig. För att inte säga motsägelsefull. Ibland rent förljugen.
   Här utropas Glasvegas till »rockmusikens räddning« och även om kvartetten verkligen förtjänar lovord och framgång så finns det då inte många stavelser och ackord på deras självbetitlade debut som löper i särskilt innovativa banor. Vilket sannolikt, och på det stora hela aningen bekymmersamt, är exakt det som krävs för att man ska kunna få dylika epitet slungade efter sig.
   Deerhoof, för att ta ett vitt skilt exempel, får ofta höga betyg men utses aldrig av någon som rockens räddare. Även om de i åtskilliga bemärkelser är förtjänta av det gör de på tok för knixig musik för att massorna någonsin ska begripa sig på dem. Och ska man kunna rädda rocken är det ju ett klart plus om ens musik till att börja med kan tilltala den riktigt stora publiken…
   Det handlar nog mest om att det de fyra skottarna har att erbjuda just nu är något som många har längtat efter att få höra ganska länge – ända sedan The Jesus And Mary Chain, ända sedan The Clash, ända sedan »The River«. Ända sedan man senast brann inombords. De gör det dessutom i en tid då även västvärlden slutligen och uttryckligen står med mössan i hand och ber om tro, vägledning, önskan om stopp på allmänt moraliskt, ekonomiskt och ekologiskt vansinne. Om Glasvegas bara vill kan de utvecklas till det nya U2. Det är sådana tider nu, manegen ligger krattad. Stora gester löser inte stora problem, men de gör möjligen frustrationen lite lättare att hantera för en viss grupp av människor.
   Med några små förändringar skulle Pete Molinari kunna framstå angelägen för en långt större publik än den som hittills har upptäckt honom. Förutom karisma och skarp stilkänsla fullkomligen bubblar den unge London-bohemen av begåvning. Emellanåt är han så pass förtrollande att man förtränger det faktum att han är i behov av samma frigörelseprocess från förebilderna (allra främst Bob Dylan) som Richard Hawley var innan han lyckades distansera sig något från Scott Walker.
   När, och om, så sker kan det bära i väg precis vart som helst.
   »A Virtual Landslide«, Molinaris andra album som varit ute ett tag vid det här laget, är ändå ett sjumilakliv framåt jämfört med »Walking Off the Map« från 2006. På debuten levde han i överkant upp till bilden av hur en melodisk trubadur utgiven på den lo-fi-sinnade garagerocketiketten Damaged Goods ska låta.
   Denna gång börjar det hända grejer på allvar. Med ett förnämligt femmannaband som tar smakfullt lite plats vecklar en tidigare oanad låtskrivarförmåga ut vingarna. Genuint ointresserad av att förnya traditioner, men som förvaltare alltmer självklar. Han ligger och lurar någonstans mellan antik countryblues och lika romantiska som idealistiska folksånger, inte fjärran från Fred Neil, Vince Martin eller Dions tidiga sjuttiotal. (L-P Anderson lägger mer utförligt ut texten i sin Molinari-artikel i nästa nummer av Sonic.)
   I en del mer ordrika eller budskapsorienterade låtar är killen med maltesiskt, italienskt och egyptiskt påbrå mer charmig än odödlig, men ballader i stil med »There She Still Remains«, »Oh So Lonesome for You«, »Sweet Louise« och »One Stolen Moment« är omöjliga att vifta bort. Hans rockhistoriska vurm övergår här från last till resurs och utvecklas i ett nafs till några av de vackraste argument som någonsin framförts om varför artister mår bra av ledstjärnor. Och kanske framför allt varför man aldrig ska underskatta sådant som somliga av oss har längtat efter att få höra ganska länge. Ja, ända sedan vi senast brann inombords.
PIERRE HELLQVIST
2008-10-21