Caroline Herring: Golden Apples of the Sun
CAROLINE HERRING
Golden Apples of the Sun
Signature Sounds
Betyg: 8
En folksångerska med klar, påträngande röst får så klart dras med en hel del jämförelser med Joan, Judy och Joni. Vid en ytlig lyssning är det främst rösten man lägger märke till, den man kommer ihåg mest. Ändå ska det sägas att Caroline Herring har ett helt eget uttryck. I hennes vibrato finns någonting skadeskjutet, tonen av en och annan törn, insikt om att »dröm« bara är fyra bräckliga bokstäver.
Lyssnar man sedan på hennes texter börjar man förstå varifrån det trasiga kommer. Singer-songwritern från Mississippi försöker knappast förbise Söderns historia, fattigdom och komplexitet. På sitt förra album, 2008 års fina »Lantana«, väckte Herring viss uppståndelse genom att sätta text och musik till en uppmärksammad familjetragedi från 1995 där en vit tvåbarnsmamma dränkte sina två små söner för att sedan påstå att en svart man rövat bort dem. »Paper Gown«, som låten hette, var en modern mördarballad som man inte precis mådde party av att lyssna på men omöjligen kunde låta bli eftersom den var så… vacker.
Lite likadant är det med »The Dozens« på nya skivan, en rentav ännu starkare låt där Caroline Herring ser tillbaka på sin vänskap med den stridbare och 2006 avlidne historikern Larry Levine. En nästan overkligt känslig låt som börjar med konkreta minnen av omvälvande händelser men som klingar ut i en enorm längtan efter svar och att åter få känna… hopp. Hon börjar sjunga låten med stark, stolt stämma. Mot slutet hör vi en röst som knappt orkar göra sig hörd över huvud taget. Den vilsna moderna människans punkterade engagemang har sällan illustrerats så gripande, så effektfullt.
Ändå är det hoppingivande att lyssna på »Golden Apples of the Sun«. Man slås av att på ytan enkla folksånger som dessa alltjämt har en sådan sprängkraft, en sådan förmåga att krypa inpå och mana till eftertanke. Dessutom klarar hon av att gjuta nytt liv i vitt skilda och mer eller mindre sönderspelade standards som »See See Rider«, »Long Black Veil« och »True Colors«, allt tack vare nya arrangemang som skänker låtarna en ny sorts intensitet och utsatthet. Exempelvis låter den sistnämnda, Cyndi Laupers åttiotalshit, med sin lätt förändrade melodi som något överblivet från »Nebraska«. För att vara en vanlig folksångerska har Caroline Herring gjort en ovanligt oförglömlig skiva.
PIERRE HELLQVIST
2010-01-12
