Cass McCombs: Wit’s End

CASS MCCOMBS

Wit’s End

Domino/Playground

Betyg: 6

Sakta men säkert kanske det börjar bli något av den notoriskt talträngde kringstrykaren från Kalifornien. Väldigt lite från de fyra föregångarna har etsat sig fast men »Wit’s End« bryter mönstret direkt med det melodiska mirakel som är öppningsspåret. »County Line« är en soulig road movie som aldrig kan sluta väl, likt en Richard Manuel på väg in i mörkret med sin mest änglalika falsett som snabbt flämtande ljus. Det är en av de där låtarna som definitivt är större än albumet den hör hemma på, antagligen också större än dess upphovsmakare. Den märks utan att framhäva sig, full av både elegans och outtalat hot. Medveten om vart gränsen går men utan en tanke på att stanna där.

På resten av »Wit’s End« känns dock den Cass McCombs vi vant oss vid igen i större utsträckning. Alltför ofta blir han lättläst, på gränsen till tråkig, i överkant. I de mer avskalade arrangemang McCombs har använt sig av på sistone framträder hans egen karaktäristik bättre, samtidigt som det för med sig att man som lyssnare ännu snabbare än tidigare lär sig begränsningen i hans låtskrivande. Skapelser som den ensliga valsen »The Lonely Doll« och galghumoristiska »Buried Alive« är bedårande vid ens första möte med dem, sedan finns inte så mycket kvar att upptäcka.

Mot slutet av denna hans klart mest sparsmakade och långsamma skiva blir singer-songwritern allt mindre konkret, han tar ut svängarna, leker med formen och verkar inte riktigt kunna bestämma sig vart han ska ta vägen. Eller så struntar han bara i att stanna vid såväl verkliga som inbillade gränser, han är ju ändå på väg åt rätt håll.

PIERRE HELLQVIST

2011-04-26