Courtney Marie Andrews: May Your Kindness Remain

Det har blivit lite för vanligt att precis varenda hipstercountry/americana/kalla det vad du vill-utövare tas emot med överdrivet entusiastiska utrop. Alla är inte måsten, än mindre lösningen på våra problem. Ärligt talat gäller det bara ett ytterst fåtal. Resten växlar mellan bra, lovande och förglömliga, några är grymma på scen men tämligen träiga på skiva eller vice versa, några förgyller stunden men knappast morgondagen, etc. Det här betyder nu inte att vi ska avskriva merparten. Herregud, det tog Willie Nelson ett drygt decennium att bli en artist att räkna med.

Vart ska då detta resonemang leda? Tja, låt oss fortsätta vara nyfikna men att det kan vara bra att besinna sig lite – annars blir alltsammans utspätt eller devalverat och frågan är om inte det redan är ett smärre faktum. Charlataner och lycksökande opportunister är i rörelse. Det var precis likadant under altcountryboomen under nittiotalets andra hälft. Ibland kan det vara värt att påminnas om det faktumet.

Courtney Marie Andrews har en röst som låter tala om sig. Den är huvudförklaringen till att förra plattan »Honest Life« utvecklades till en snackis och smärre framgång. Hon är en odiskutabel talang, men låtmaterialet och arrangemangen var den gången inte av samma kaliber som sången, även om det fanns antydningar ditåt – eller, som i »How Quickly Your Heart Mends«, mer än så.

På »May Your Kindness Remain« väljer så tjugosjuåringen från Phoenix att samarbeta med ärrade producenten/teknikern/mixaren Mark Howard, som tidigare jobbat tätt ihop med Daniel Lanois. Visste du inte det tidigare lär du snart bli varse, ty den arketypiska Lanois-atmosfären, som möjligen delvis kan tillskrivas just Howard, ligger stundom tung över skeendena. Vilket är på gott och ont. Till plussidan hör att det görs något av Andrews i grunden traditionella folkcountrysånger. De bäddas in i en miljö, blir något mer än det allra mest basala – de blir del av en egen värld. Samtidigt är det ofrånkomligen så att ska du klara av att lysa i ett sådant ljudlandskap måste den artistiska kraften och karisman vara ointaglig. Alla är trots allt inte Dylan, Willie, Emmylou, Aaron Neville.

Courtney Marie Andrews går absolut inte bort sig i stämningsbyggena men det blir emellanåt kanske lite stillastående, särskilt tydligt i mitten av skivan där ingen riktig riktning finns. »May Your Kindness Remain« engagerar som mest i de stunder då hon får spinna loss i lika uppslitande som trösterika countryspirituals, där hon likt en annan Linda Ronstadt eller Jessi Colter kan lägga in all sin bländande Arizona-soul över ogästvänlig ökenterräng och ödelagda drömmar. Där och då uppstår någonting vi inte hör varje dag, någonting hon gärna får utforska vidare.