Hot Chip släpper in luft

Inför albumreleasen är Alexis Taylor och bandkollegan Al Doyle i Stockholm och gör intervjuer på löpande band. Lite som när de spelar in musik: intensivt arbete under tidspress, sedan snabbt vidare till nästa.

– Vi är ganska otåliga, vi vill inte vilja jobba med något så länge att vi blir trötta på det. Det finns artister som jag verkligen gillar som tar flera år på sig för att göra skivor, som Peter Gabriel och Massive Attack, men jag skulle inte kunna jobba så. Jag vill bara få ut något och gå vidare. Gör något riktigt bra – men snabbt, säger Alexis Taylor och ler under kepsen.

Alexis Taylor är tillsammans med Joe Goddard kärnan i Hot Chip. De bildade gruppen i slutet av nittiotalet i sydvästra London och skrev låtarna fram till och med första albumet »Coming on Strong« från 2004. Då utökades bandet med Al Doyle, Felix Martin och Owen Clark, den uppsättning som gäller än i dag.

Att Hot Chip behöver jobba effektivt beror på att alla i bandet har andra projekt vid sidan om. Alexis Taylor gör soloalbum och ingår i About Group och Fainting by Numbers. Joe Goddard är också soloartist och del av The 2 Bears, medan Al Doyle spelar med LCD Soundsystem och har bandet New Build tillsammans med Hot Chip-kollegan Felix Martin.

– Att hitta tre veckor på ett år när vi kan vara på samma ställe samtidigt, det är görbart, säger Al Doyle.

Under några hektiska veckor kring släppet av en ny skiva tänker medlemmarna bara på Hot Chip, en så fort de får »ledigt« börjar de skriva ny musik.

– Anledningen till att jag håller på med musik är att göra skivor. Det är kul att vara flitig, säger Alexis Taylor.

Han jämför med förebilder som Will Oldham (som samarbetade med Hot Chip på »I Feel Bonnie«), Prince och Neil Young, tre artister med hög produktivitet.

De spottar ur sig intressant musik och ger fansen något att följa, ett spår av intressanta saker. Vi erbjuder något liknande. Kanske finns det de som vill ha en skiva med LCD Soundsystem lika mycket som en av Joe Goddard eller Hot Chip eller Alexis Taylor. Jag ser det som att allt hänger ihop, som olika sidor av vad vi gör.

Sidoprojekten blir väl också ett sätt att få utlopp för den egna smaken och åsikten?

– Mycket med Hot Chip handlar om att vi har motsatta idéer, säger Alexis Taylor. Joe gillar verkligen singlar och jag gillar verkligen album. Joe gillar snabb, rytmbaserad musik och jag gillar långsammare saker. Det finns undantag, men vi faller in i den sortens stereotyper. Med allas bidrag kommer vi fram till de skivor vi släpper. Jag skulle gärna vilja göra ett album som inte känns som en samling singlar, på det eklektiska sätt som Hot Chip har haft hittills. Men jag vet inte om vi kan det.

Al Doyle bryter in, om än med lite tvekan.

– Det här albumet är väl lite mer så, kanske? Det är nog vår mest renodlat elektroniska skiva och den första som har mixats av en enda person, vilket ger en sammanhållen känsla. Vi har pratat länge om att försöka hålla ihop det mer, men jag tror inte det nödvändigtvis är den bästa vägen. Det folk gillar med Hot Chip har att göra med lite oväntade kombinationer. Kanske klarar vi inte av att göra något annat, och kanske är det inget problem.

Det är gott betyg på gruppdynamiken mellan er fem, att ingen av er har velat helt byta riktning.

Al Doyle tar till den mest klyschiga rockamerikanskan:

– »We wanna go rock on this one, guys! We wanna get the balls out!« Nä, det stör mig inte att jag inte fick spela gitarr.

Den eftertänksamme Alexis Taylor tar det här på stort allvar.

– Varje gång vi gör en skiva funderar jag verkligen på om det är tillräckligt mycket förändring. Jag oroar mig inte särskilt mycket, men jag är medveten om det.

Hur har ni gjort för att hålla ihop en grupp på fem personer med motstridiga viljor i femton år?

– Vi gör musik tillsammans för att vi gillar den musik vi gör tillsammans, säger Alexis Taylor. Och vi är vänner. Vi försöker att också göra annat tillsammans. De senaste fem åren har vi varit domare i en tävling för konst skapad av personer som sitter i fängelse, där vi bedömer musik skapad på datorer. Det är ganska arbetsamt, men jag har alltid tyckt om det.

Hot Chips skivor har förfinats från enkla heminspelningar till avancerade studioprodukter, en det dröjde ända till sjunde albumet innan de tog in producenthjälp utifrån. »A Bath Full of Ecstasy« har spelats in med skotten Rodaidh McDonald (The XX, Sampha) men framför allt påverkats av Philippe Zdar, fransmannen som, efter att ha gjort internationellt framgångsrik fransk hiphop och triphop på nittiotalet, gick vidare till house som ena halvan av Cassius, och som på senare år bland annat producerat Phoenix, mixat Cat Power och spelat med Kindness. (Den här intervjun genomfördes innan det tragiska beskedet nådde oss att Philippe Zdar avlidit efter en fallolycka den 19 juni. Förutom att vara aktuell med Hot Chip har Cassius ett album redo att släppas. Zdar, som egentligen hette Philippe Cerboneschi, blev femtiotvå år.)

McDonald och Zdar har gett Hot Chip ett mindre stökigt sound. Trots namnet är titelspåret »A Bath Full of Ecstacy« inte stenhård acid house eller techno. Det är inte ett badkar fyllt av droger, utan ett bubbelbad med tillhörande doftljus – en mjuk sjuttiotalspop. Här hörs några av albumets fåtal gitarrer, men mjukt glidande.

Även om mycket är bekant – Alexis Taylors fantastiska röst, arpeggiosynthar, låtar som tar oväntade vändningar – låter det inte helt som vanligt. Albumet innehåller mindre funk och mindre lager-på-lager. Mer luft. När Al Doyle ska imitera Zdars instruktion i studion tar han till en grov fransk brytning:

– »You need to zink about AIIIIIIIRRR!« Och det är ju inte på något sätt ett främmande koncept för oss, det har vi ju alltid försökt. När vi skriver låtar uppstår vid någon tidpunkt en väldigt tjock struktur med massa delar och sedan kommer en destruktiv redigering, en rensning. Men det var ändå bra att bli medveten om det och att Philippe hade luft som ett sorts motto.

Det betyder dock inte att »A Bath Full of Ecstacy« är ett sparsmakat album.

– Inte på något sätt. Men det är… sparsmakigare? För att vara Hot Chip. ■

EN TIDIG SAMMANFATTNING AV 2010-TALET

Alexis Taylor väljer – på uppstuds – decenniets bästa singlar och album:

Kanye West feat. Paul McCartney: Only One

– Jag gillar inte så mycket av det Kanye West gör, men jag gillade verkligen det här spåret där Paul McCartney spelar Wurlitzer. Kanye sjunger från sin avlidna mammas perspektiv om hennes uppfattning av honom och hans nyss födda dotter. Jag gillar att produktionen är så modern, den är verkligen enkel med bara röst och elpiano, så det är rätt lofi, men sen blir det slickt i refrängen med kör och en helt ändrad ljudbild.

Mim Suleiman: Tungi & Adera Dera

– De skivor som Maurice Fulton producerade.

Daniel Blumberg: Minus

– En riktigt bra blandning av en vackert inspelad ensemble kring en singer-songwriter, som sedan glider in ögonblick av nästan frijazz. Den påminde mig om några av de bästa Smog-skivorna. Och han har en riktigt bra röst också.

Cass McCombs: Wit’s End

– Ett av de album inspelat på senare år som jag har lyssnat mest på.

Al Doyle väljer låtar som bäst fångat 10-talets tidsanda:

Caribou: Can’t Do Without You

– Och alla skivor av Daphni [Dan Snaiths andra projekt]. Det gav folk ett sätt att göra något som var baserat på samplingar och skivsamlingfetisherande, men med en otrolig, ny riktning.

Beyoncé:  Formation

– Man kan inte undvika att nämna Beyoncé. »Formation« var gigantisk, en generationslåt som var viktig för svarta, för kvinnor. Den har ett genomslag bortom popmusiken.

Childish Gambino: This is America

– Visst gillar jag låten, men jag ser också hur betydelsefull den blev. Det händer bara vart fjärde–femte år att hela världen pratar om samma sak: »Såg ni den där videon!?!«