Beroende av covers

Det är dags att träda fram. Får antingen ta smällen själv, eller så visar det sig att andra människor dras med samma last.

Med en gång ska klargöras att jag i vanliga fall inte är någon samlartyp. Inte i någon bemärkelse och inte heller kan det sägas gälla skivor.

Eller, ja, klart att jag köper skivor, mycket skivor till och med, och vissa artister och band prioriteras väl lite mer. Men jag tillhör inte dem som slaviskt jagar kompletta serier av skivnummer. Det blir lite för mycket kvävande känsla av kartotek för att falla mig på läppen.

Men nyligen upptäckte jag, med viss häpnad, att jag – och det verkar ha skett undermedvetet – börjat samla på låtar. Alltså olika versioner av en och samma låt. Covers, med andra ord.

De kan förvisso vara ytterst poänglösa, men jag faller sällan in i den mobb som tjuter av leda (och därmed blottar en beklämmande historielöshet) så fort en cover dyker upp. Måhända tycker inte heller jag att den egentligen är bra eller nödvändig, men ger ändå mitt erkännande för att den tar en tradition vidare. Inte bara traditionen att tolka en låt, det var ju så allt började en gång i tiden, utan även att själva låten som sådan förs vidare. Dessutom är det ju i regel ett utsökt sätt för en artist att hylla en annan, oavsett om man gör snudd på en karbonkopia eller spränger originalet i bitar för att ge det nytt liv. Primal Scream har varit rätt duktiga på det senare.

Jag har synnerligen svårt för synsättet att en inspelning av en låt är »den definitiva«. Och om jag nu råkar tycka så – vem kan exempelvis toppa The Crystals »Da Doo Ron Ron«, Little Richards »I Don’t Know What You’ve Got (But It’s Got Me)«, The Replacements »Can’t Hardly Wait« eller i princip allt som Jerry Lee någonsin har satt sin omisskännliga stämpel på? – betyder inte det att jag inte välkomnar fler försök.

Vilket för oss tillbaka till låtsamlandet. Jag har alltså noterat att jag då och då köper skivor (företrädesvis andrahandsvinyler) bara för att komma åt ännu en version av en låt som jag redan har i fem, tio eller rentav tjugo olika tappningar.

Jag blev inte medveten om – eller har i alla fall inte vågat erkänna – denna läggning förrän ganska nyligen. Det var när jag köpte en halvdan LP, »I’ll Paint You a Song« från 1974, med countrysångaren och TV-underhållaren Roy Clark. Uteslutande för att jag ville åt hans inspelning av Kris Kristoffersons sublima gospel »Why Me«. Skivan kostade visserligen inte mer än femton spänn, men ändå. Förutom kompositörens egen version har jag redan »Why Me« i känsloladdade och fullständigt felfria utspel med mästare som Johnny Cash, George Jones och Charlie Rich. Samt en i det närmaste bisarr basröstuppvisning av Elvis körsångare J.D. Sumner och en inte alls tokig tackling av Memphis-kultfiguren Nick Name. Och då har jag bara nämnt dem jag kommer på omedelbart.

Vad skulle jag då med ännu en tolkning till?

Roys version är dessutom snarare jolmigt sentimental än sammanbitet självreflekterande.

Men det är just därför den är värd att ha, trots att jag inte direkt älskar den. Det handlar ju om ännu en tolkning, ytterligare ett sätt att se på saken.

Om man är låtsamlare tillhör man inte bara den selektiva skara som uppskattar covers; man är rentav beroende av dem.

Så till min oerhörda glädje hade den där gamla Roy Clark-vinylen faktiskt mer att erbjuda. Vid sidan av en rad andra välkända nummer som ger många poäng hos en låtsamlare – »The Most Beautiful Girl«, »Just a Closer Walk With Thee« och »I Really Don’t Want to Know« – fanns ett som med stor säkerhet hör till de allra flitigast tolkade.

Här i Sverige är nog låten mest känd som »Han måste gå«, med vilken Gunnar Wiklund hade en modstulen hit under tidigt sextiotal. Om inga klockor ringer, fråga era mödrar – de vet vilken det är, och kan den förmodligen utantill.

Annars är det med Jim Reeves som låten, »He’ll Have to Go«, är mest känd. Själv föredrar jag dock den väldige soulmannen Solomon Burkes omsorgsfullt Bert Berns-producerade och elegant Garry Sherman-arrangerade insats på »Rock ’n Soul«. Eller Jerry Lees bitterljuva version på »Sings the Country Music Hall of Fame Hits Vol. 2«. För att inte tala om Elvis Presleys snyggt sansade värdighet när han gör den på »Moody Blue«. Kanske till och med i Charlie Feathers livsfarliga rockabillydriv. Eller Tav Falcos psychobillyvariant, med Alex Chilton på gitarr. Eller, icke att förglömma, countrysångerskan Jeanne Blacks sätt att se på det ur ett kvinnligt perspektiv, då med titeln »He’ll Have to Stay«…

Över huvud taget är det i huvudsak inom country- och soulmusik som denna min småfåniga fetisch kan leva ut för fullt. Inom dessa genrer är det liksom självklart att inte bara inleda sin karriär som uttolkare av sina hjältars låtar utan även att då och då återvända dit. Är man en countrysångare av dignitetska man ha gett ut hela hyllningsalbum till Hank Williams, Bob Wills, Jimmie Rodgers och gärna också Lefty Frizzell.

Jämför detta med den misstänksamhet som riktas mot en ny popcombo med förflutet som coverband… Eller de annars aktade grupper och artister som vågar sig på att spela in coverplattor och i nio och ett halvt fall av tio sågas totalt. I regel inte så mycket för hur deras versioner låter, utan mer för att de gör, sagt med en ton av förakt, »en skiva full av covers«.

Det är liksom inte på riktigt då, det är inte lika »fint«.

Allt detta elitistiskt tänkande elände började med »Sgt. Pepper«, det var då den sortens snobbism fick ett riktmärke att vrida sina högt hållna näsor mot.

Utvecklingen hade i och för sig börjat redan tidigare, men det var från och med »Sgt. Pepper« varenda vitt rockband, även om de inte var kapabla till det, en gång för alla övergav Chess-, Stax- och Motown-katalogerna till förmån för eget låtskrivande.

Begåvade undantag fanns förstås, men ofta blev det inget annat av det än pretentiösa rockoperor, pseudopoetiskt svammel om cirkusar, luftballonger och sjöjungfrur, och i den sorgetyngda slutändan symfonirockpannkaka.

Även om många inte vill medge det dominerar det synsättet än i dag. Trots utbrott från sådana som Springsteen och Clash och andra som vågat vara lika delar traditionalister och förnyare måste man i dag – om man vill bli räknad med på allvar, à la Radiohead – vara svår och »konstnärlig«.

Men det är en annan diskussion, som vi får återkomma till längre fram. Själv måste jag nämligen sätta mig vid stereon och kolla vad Solomon Burkes inspelning av »She Thinks I Still Care« kan tillföra, ställd bredvid George Jones perfekta leverans. Och då åker väl Elvis Presleys försök på också. Och Dickey Lees. Och Blue Ridge Rangers. Och Jerry Lees…