Aldrig bara ett vanligt rockband
Pierre Hellqvist minns nyligen avsomnade Royal Trux, ett av nittiotalets allra coolaste amerikanska rockband. Om de nu var ett rockband över huvud taget, vill säga.
I mitten av mars i år kom ett soloalbum med Neil Hagerty, eller Neil Michael Hagerty som han kallar sig på skivan. Neil är annars mest känd som en av två frontfigurer i det amerikanska rockbandet Royal Trux.
Det var väl inget anmärkningsvärt med det, kunde man tro. Det är ju vanligt förekommande att medlemmar i allehanda grupper ägnar sig åt sidoprojekt.
Men i samband med recensioner och nyhetsnotiser om skivan kunde man, som i förbifarten, läsa att hans gamla band nu »tycks ha upphört«. Sedan var det inte mer med det. Inga förklaringar, inga kommentarer, ingenting. Som om det skulle handla om vilket rockband i mängden som helst, ännu ett som bara kommit och gått.
Royal Trux var emellertid aldrig ett rockband i mängden.
Vid närmare eftertanke vet jag inte om Royal Trux var ett rockband över huvud taget.
Vilket möjligen förklarar – men under inga omständigheter ursäktar – tystnaden.
Ingen, utom kanske det lilla följet av hängivna fans, visste någonsin hur man skulle kategorisera eller vad man skulle kalla deras musik. Därtill spretade den åt för många håll. Framför allt krävde den för mycket av mätta rockjournalister, vilka föredrar att hylla artister som nöjer sig med att behaga snarare än utmana.
Redan från allra första början gjorde Neil Hagerty och hans partner, livskamrat och forna heroinfrände, den ojämförligt übercoola Jennifer Herrema, musik som vägrade begränsa sig. Som vägrade anpassa sig. Som vägrade stå still och tillåta sig själv att bli förutsägbar. Musik lika schizofren som en dålig tripp. Rolling Stones-rock’n’roll, suggestiv Suicide-farlighet, karibiska rytmer, freakad blaxploitation-funk, lo fi-attityd, soulsväng, avantgardejazz, mysko ljudeffekter och paranoid punkrock samsades inte sällan på en och samma skiva. Ja, ibland nästan i en och samma låt…
Det skulle kunna låta förjävligt, och i sanningens namn gör det väl det emellanåt, men under det ofta återblickande nittiotalet visade deras skivor att det fortfarande gick att göra något spännande av rockmusik och alla dess tänkbara beståndsdelar och förgreningar.
Efter en serie undergroundhyllade men inte så värst insmickrande plattor lyckades Royal Trux i grungevågens efterdyningar på något obegripligt sätt få ett finansiellt fördelaktigt skivkontakt med stora Virgin. Ett samarbete som, icke alldeles oväntat, gick käpprätt åt skogen. På mer än ett sätt; efter det äventyret lämnade paret sina destruktiva dagar och polare i Washington DC, New York och San Francisco för att finna lugn, ro och harmoni på en gård i Virginias obygder.
Fast musiken de gjorde därifrån fortsatte att vara lika respektlös och utmanande.
Första albumet efter brytningen med Virgin, »Accelerator«, håller jag rentav som deras starkaste. Inte deras mest betydelsefulla (där ligger de tidiga »Twin Infinitives« eller »Cats and Dogs« bäst till) eller mest lättillgängliga (för det ändamålet rekommenderas majorbolagsdebuten »Thank You«, 1995), utan deras mest fulländade verk. Ett slags sammanfattning av allt Royal Trux dittills hade gjort, och ändå samtidigt en vägvisning om vad de skulle komma att uträtta på sina följande skivor, »Veterans of Disorder« och »Pound for Pound«.
När jag träffade Neil och Jennifer i backstageutrymmet på Fritz’s Corner i Stockholm för ett par år sedan – i samband med»Veterans of Disorder«-turnén – begrep jag ganska bums att det här var två människor som helst av allt inte skulle vilja ha att göra med skivbolag över huvud taget. »Ja, vilken jävla bransch det här är«, suckade en småberusad Neil uppgivet några gånger. Om nya plattan sa han, med ett vagt leende, »Idioterna hatar det, genierna älskar det…«.
Det var en av de konstigaste intervjuer som jag har gjort. Medan Jennifer satt hur lugn som helst och kurade, gömd i en toppluva och bakom ett par stora blåtonade solglasögon, stod Neil med örat mot dörren och lyssnade. Märkt av mångårigt missbruk, som han var kvitt sedan sex år tillbaka, var han övertygad om att de var förföljda av knarklangare som ville pracka på dem somligt av forna tiders skit. Neil vankade av och an i rummet, var inte lugn en sekund. Satte han sig ner flög han upp lika snabbt och var framme vid dörren: »Who is it?«, ropade han, »Who’s there? What do you want?!«
Ingen gång stod det någon där.
Inte förrän det knackade på riktigt.
Innan någon hann resa sig för att öppna ramlade en ung kille in i rummet och frågade Jennifer på slirig fyllesvengelska: »Do you have a boyfriend, or something?«
Praktfull entré, må jag säga.
Bredvid den uppvaktade satt Neil, hennes kille sedan mer än tio år…
Neil stirrade en stund upp i taket, innan han stegade fram och slängde ut den vinglige svenske ynglingen.
Jag frågade om folk brukar bete sig så där.
– Han var nog exceptionellt dum, sa Jennifer.
– Han är en herring addict (sillmissbrukare), sa Neil.
Båda skrattade. För första gången under intervjun unisont och något som skulle kunna uppfattas som hjärtligt.
Jag fattade ingenting.
– Tidigare i kväll frågade han oss om vi hade något heroin att sälja honom, men vi tyckte att det snarare lät som herring i hans uttal…, sa Neil innan han åter rusade upp till dörren i tron att någon langare stod utanför. »Who’s there?«.
Hur är då Neil Michael Hagertys självbetitlade soloalbum?
Mer modstulet, bluesigt och lågmält än Royal Trux-plattornas obekväma, rastlösa yvighet. Därmed inte sagt att det är lättlyssnat. Neil får utlopp för alla sina gitarrsolofantasier, ljudeffektlustar och nyfikenhet på dubrytmer. Mer »intressant« än verkligt »bra«, och det är inte utan att man saknar Jennifer Herremas whiskeyskrovlande taggtrådsröst. Men en låt, »Creature Catcher«, är mörk, skum och sinnesvidgande psych-minimalism av en sort som bör tilltala alla som fastnat för svenska Silverbullits senaste album.