Fler galningar i branschen, tack!






 

Det är ofta originalen och dårarna som knuffar historien framåt och levererar de riktigt betydelsefulla skivorna. Dessutom är de roligast att läsa om. Henrik Lyngåker tror att rocken skulle må bra av fler idioter.

 

Nyligen fastnade jag och chefen i ett samtal om diverse original, dårar och idioter som härjat i musikhistorien. Pierre drog till exempel ett par skrönor ur Nick Tosches bok »Hellfire«, som handlar om Jerry Lee Lewis, och vi hade speciellt roligt åt den om när Jerry Lee sköt sin basist i magen eftersom han inte var nöjd med hans sätt att spela eller nåt.

Jag tröttnar aldrig på sånt. Det spelar ingen roll hur många böcker, artiklar och recensioner jag läser – det är jämt lika fascinerande och underhållande.

Men att leva rövare på det här sättet ger inte bara upphov till fantastiska historier. Nej, det är också – och detta står utom allt tvivel – en mycket viktig egenskap när det gäller skapandet och framförandet av musiken.

För det är ju ingen slump att det är just originalen, dårarna och idioterna som många gånger slår upp dörrarna till nya världar. Som skakar om och kommer med andra infallsvinklar. Och som påfallande ofta står bakom de riktiga mästerverken.

Sett till personlighetstyper kan dessa artister delas upp i två huvudgrupper.

I den första kategorin, De Psykotiska Idioterna, passar blott de tokigaste, allra mest bisarra människorna in. Sådana som är totalt vilse i pannkakan. Jerry Lee Lewis är, förstås, lite av en mästare här.

En av mina countryfavoriter, Johnny Paycheck, är heller ingen mes. Fråga bara mannen som hamnade i bråk med honom på en bar en gång. »I don’t like you«, förklarade Johnny. »I’m going to mess you up.« Sedan drog han – precis som Jerry Lee skulle ha gjort – upp en pistol och blåste halva skallen av honom.

Det är ett typiskt agerande. En artist som inte inser fördelarna med att använda vapen, liksom knark och knytnävar, har över huvud taget ingenting i det här sammanhanget att göra.

 

Den andra kategorin, De Oskuldsfulla Idioterna, är en snällare, något mer beskedlig version av den ovannämnda; de här människorna hamnar bara i undantagsfall bakom lås och bom. Men de är icke desto mindre starkt dragna till synd och dårskap.

Detta är min favoritkategori. Inte minst för att många otroligt komplexa figurer hör hemma här. Elvis Presley, till exempel, var en väldigt vacker, godhjärtad och osäker popstjärna, men lik förbannat var det han som – med sina skandalösa skivor och konserter – ledde hela den amerikanska ungdomen i fördärvet. Det är en oerhört intressant kombination. Dessa människor går, som ni förstår, att tycka om på allvar.

Någon kanske vill invända att även Elvis sköt ner en snubbe en gång. Visst, det är sant. Vad man emellertid måste ha i åtanke är att han gjorde det av misstag – det var egentligen bara hans TV som skulle straffas.

Således syndar dessa artister, till skillnad från såna som Johnny Paycheck och Jerry Lee Lewis, inte alltid med ett diaboliskt leende på läpparna. Ibland gör de det rentav mot sin egen vilja. Och de är ofta original snarare än dårar.

Gemensamt för båda grupperna är, som sagt, att de är jättekul att läsa om och dessutom omistliga ur en rent musikalisk synvinkel.

Den som hört Johnny Paychecks fabulösa version av »King of the Road« förstår vad jag menar med det där sista. Det är bara de elakaste, hårdaste och mest självsäkra katterna som kan sjunga så, det går helt enkelt inte att fejka, och därför råder det ingen tvekan om att hans vansinne har format hans musik.

 

Och det blir inte nödvändigtvis sämre när festen är slut och artisten lugnat ner sig. Willy DeVilles senaste album, »Horse of a Different Color«, skulle aldrig ha blivit så fantastiskt och djupt gripande om det inte vore för att han under långa perioder legat utslagen i rännstenen. Rösten har förlorat i skärpa men den är så trovärdig, innehållsrik och vackert sargad att det definitivt inte känns som ett minus.

De senaste plattorna med Johnny Cash och Merle Haggard erbjuder mer av samma vara. Det är folk som varit med om precis ALLT och som nu gör en form av bokslut.

Betydelsen av den här sortens artister kan alltså inte överskattas. Att de i dag är ett utrotningshotat släkte – även om de lever och förökar sig ganska flitigt inom hiphopen – är därför att betrakta som mycket illavarslande.

Jag vill med denna krönika uppmana till fridlysning av dessa arter. Dessutom kräver jag att skivbranschen tar sitt ansvar och återigen börjar skriva kontrakt med dem. Punkt slut.