Det handlar om detaljer
Yrsel, illamående och dygn utan sömn. Det har varit deadlinerusch på Sonic-redaktionen igen och Pierre Hellqvist misstänker att han är rubbad som älskar det.
Det är kul att göra poptidning.
Först bör väl berättas att Sonic görs på ett lite speciellt sätt. I slutskedet av produktionen sitter vi inte samlade på en redaktion och jobbar tillsammans. Jobbar tillsammans gör vi i och för sig, men var och en på sitt håll.
Håkan sitter vid sin dator på Kungsholmen, Markus sitter vid sin dator i Midsommarkransen, jag vid min burk bara någon gata bort från Markus och layout-Urban är stationerad i Malmö. Och skribenterna sitter vid sina datorer lite varstans: i Stockholm, Santa Clara, Göteborg, London, Malmö, Uppsala och så vidare.
Det är så vi jobbar.
Det är på så vis vi slungar texter, bilder, sidor och idéer mellan varandra. Den sista tiden inför ett nummer kan det väl bli något hundratal e-mejl om dagen.
Mot slutskedet är det i huvudsak vi som står bakom Sonic – Håkan, Markus, Urban och jag – som dag och natt kämpar oss igenom arbetspass som ibland är längre än ett helt dygn. Rätt rubbat och till och från oerhört jobbigt. När pressen och stressen är som störst blir vi yra, ibland illamående och direkt världsfrånvända.
Man kan också säga att vi blir lätt misstänksamma mot människor som tycker det är förjävligt att de då och då måste jobba övertid eller helger.
De skulle inte klara sig en vecka på Sonic.
Fast det är också, som jag skrev, kul att göra poptidning. Under de här evighetslånga arbetsdagarna dyker det upp stunder då man, tröttheten till trots, inte kan låta bli att må oerhört bra över det man håller på med.
Alltså förutom sådana självklara tillfällen som när tacksamma läsare hör av sig. Eller när man får se den färdigtryckta tidningen för första gången. Eller när skribenter och fotografer levererar lysande material till oss (och man får mejl från en uppspelt Håkan i stil med »Fanihelvetesjävlar vilken bra text!«). Eller när man hör en skiva som i allra högsta grad inspirerar en till att fortsätta med det man håller på med.
Nej, det jag här syftar på är något annat. Det är de små, interna, i sig ofta irrelevanta detaljerna.
Som en sen natt då Urban vid färdigställandet av Sonic nummer tre plötsligt lät förbluffande pigg och glad när jag hade honom i luren. »Såja!«, utropade han. Jag tänkte att det var någon grafisk komplikation han äntligen rett ut. »Nu har jag äntligen laddat hem alla tre Stax-boxarna«. Det hade visst tagit några veckor…
Eller en än mer sen natt, eller möjligen tidig morgon, då Markus skrev just när man var som mest slut. »Gå inte i bitar Pierre, ta hellre en paus och – även om du inte har tid – digga lite Paul Westerberg eller Johnny Paycheck, eller vilken hästjazz du föredrar för tillfället. Drick kaffe, ropa ’banzai, morsaknullare’ och ge dig in i texthärvan igen.«
Genast kändes det lite lättare att köra på i några timmar till.
Eller då jag och Håkan en natt kom in i ett djupt underhållande e-postsamtal om rikemansungar inom rockmusiken. Detta apropå att det numera bara verkar vara slynglar med täta föräldrar som spelar i varenda nytt New York-band. The Strokes är bara ett av flera.
Vilket egentligen inte alls är konstigt, med tanke på bostadspriserna i New York. Klart att vi inte kan vänta oss någon arbetarklassmusik därifrån.
Varför jag stilla undrade hur lång tid det dröjer innan det är likadant i Stockholm, där det ju inte heller är precis billigt att bo.
Håkan kontrade då med att trenden redan är över oss; det påstås bland annat att Percy Barneviks son är med i ett band. Varpå jag nämnde Percy Barnevik som »den mest oväntade konsertbesökare jag någonsin råkat på«. Han fanns nämligen i publiken när The Original Harmony Ridge Creek Dippers, under ledning av Victoria Williams och Mark Olson, spelade på Södra Teatern för några år sedan.
Det ledde in i en ny givande diskussion, som vi får fortsätta en annan gång.
Som sagt, det är kul att göra poptidning.