Det handlar bara om kärlek
Markus Larsson har lackat ur på popteorier och prestige och erkänner att musik är som allra, allra bäst när goda vänner spelar sina favoritskivor.
Folk brukar säga att musik låter bäst i en bil.
Brukar sällan ha något att invända mot det påståendet.
Det kan bara överträffas av två saker.
När en god vän spelar sina favoriter ur sin skivsamling i sällskap med en och annan droppe alkohol eller om en annan polare lirar skivor på ett litet hak.
Den förtrollning som kan uppstå vid sådana tillfällen är svår att slå.
Mest beroende på att personerna ifråga bara plockar fram grejer som ligger dem så löjligt nära om hjärtat att det är omöjligt att motstå entusiasmen.
Vid de tillfällena handlar det väldigt lite om attityd och popteorier, bara kärlek.
Ibland behöver man de stunderna så förtvivlat mycket.
Jag brukar med jämna mellanrum tröttna på att betygsätta skivor, jag tröttnar på att upptäcka att det betyg man satte förra veckan, månaden, året har förändrats åt det ena eller andra hållet.
Jag lackar ur på prestige.
Missförstå mig rätt, jag skulle inte vilja göra något annat än recensera konserter och skivor – men denna roliga sysselsättning kan ofta vara pressande, en smula ångestframkallande, en ond huvudvärk.
Jag vet, det låter som lyxgnäll, men det är så det är.
Ibland behöver man en paus.
För skalar jag bort allt onödigt dödkött och studerar kärnan till varför jag en gång i tiden sålde min själ till popmusik hittar jag väldigt lite attityd och ännu färre teorier.
Första gången skivnålen landade på den där speciella vinylskivan och skickade en underbart livsfarlig blixt rakt in i bröstkorgen var allt bara en rusch, en explosion, eller – som Henrik Lyngåker brukar skriva – en rosaskimrande dröm.
Och det är den känslan jag hela tiden försöka hitta i vartenda nytt album, varenda ny singel och konsert jag upplever. Inget annat.
Jag tror att det är den känslan som brukar frammanas när polare som är lika hopplöst förlorade i popmusik som jag bestämmer sig för att dela med sig av sina personliga favoriter.
Jag minns speciellt två kvällar från i fjol.
En utspelade sig i en liten lägenhet på Kungsholmen, den andra på krogen Folkhemmet.
Lägenheten på Kungsholmen tillhör Håkan Steen.
Jag tror att vi satt och planerade första numret av Sonic, som vanligt inför en annalkande deadline.
Men någonstans i arbetet tappade vi koncentrationen, ställde en whiskeyflaska på bordet och Håkan började plugga valda delar av sin oerhört stora skivsamling, åtminstone med mina mått mätt (albumen tar upp nästan vartenda skrymsle i den lilla ettan, man tar sig knappt in i köket).
Jag fick höra bortglömda stänkare från New Orleans och Memphis, furiösa Count Five-utbrott, bortglömda Wilmer X-pärlor, The Vapours, The Dream Syndicate, Richard Hell And The Voidoids, Roky Erickson, Bobby »Blue« Bland och så många fantastiska Jonathan Richman-låtar att jag nästan svimmade.
Whiskeyn rann ner i halsen som honung och av bara farten började vi självklart diskutera sånt som vilka konserter, album, singlar, böcker, nummer av poptidningar och artiklar om musik som egentligen är allra bäst. Bara för att inte lyckas komma fram till så mycket mer än att ju mer man hör och läser desto mer fantastiskt inser man att det finns att upptäcka. Vi var rätt nöjda med den insikten.
Vi slutade motvilligt sex på morgonen med Steve Forberts »Goin’ Down to Laurel« och »It Isn’t Gonna Be That Way«.
Efteråt lallade jag omkring i Vasastan i en timme eller två, alldeles lyckligt berusad, och stirrade på folk som sprang till jobbet. Det var ju ändå torsdag.
Och när jag vaknade några timmar senare ruinerade jag mig på Jonathan Richman och Steve Forbert.
Den andra kvällen förra året, den på Folkhemmet, gjorde att både nyår och julafton inföll den 20 december för undertecknad.
En laddad Bjurre stod vid skivspelarna i den lilla alkoven som går under namnet Och det stora havet.
Det var jul i luften, glitter i håret, och ingen behärskar den stämningen bättre än den gamle dalmasen.
I fyra timmar fick vi som var där ett mäktigt bönemöte av rock’n’roll, disco och klockspel, klockspel, klockspel, klockspel…
Darlene Love, Bruce Springsteen, Johnny Bristol, The Ronettes, Four Tops, Martha Reeves & The Vandellas och Håkan Hellström har aldrig låtit så bra som då.
Kvällen bara lyfte, lyfte och lyfte och allsången kunde nog höras till Akalla.
När Johnny Bristols »Hang On In There Baby« avfyrades var jag rädd att fönsterrutorna skulle splittras.
När Håkan Hellströms »Ramlar« spelades för fjärde gången var mitt ansikte ett enda stort gap.
Bjurre själv stod på bardisken och vevade på armarna – jag ville där och då kyssa honom, men jag segande ihop innan jag kunde ta mig fram genom den kompakta folkmassan. Benen hade till slut svårt att bära upp alkoholen.
Jag skakade i två dagar efteråt och jag kan inte skylla på spriten.
Det var en påminnelse om varför popmusik är det roligaste som finns, varför det är den mest beroendeframkallande drog jag någonsin dragit i mig.
Jag hoppas att detta år avslutas på antingen Folkhemmet eller i en lägenhet på Kungsholmen.
Det vore stort.