»Vad lyssnar du på för musik?«

»Vad lyssnar du på för musik?« 

Jag var nära att tappa kaffekoppen jag råkade hålla i av ren förskräckelse. Ångest. Väggarna kröp allt närmre, vispgrädden fnissade förtjust. Nyss förde vi en artig konversation i restaurangens kök. Nu befann vi oss i en film skriven av Lewis Carroll och regisserad av Fassbinder.
   »Öh, allt möjligt.«
   Jag höll tummarna och bad till högre makter. Gräshoppor, översvämning, tyskar med magsår. Vad som helst utom den givna följdfrågan.
   »Som vadå?«
   Skit.
   Golvet rämnade, de halvfärdiga pizzorna på tillredningsbänken löstes upp i sina beståndsdelar och Bengt Magnusson hoppade fram bakom ett kylskåp.
   »Jaha, Johan. Du vet att Emily framför dig är ett stort ’N Sync-fan och musikaliskt kan det tänkas att ni endast har signaturmelodin till ’The Nanny’ gemensamt«, förkunnade han och plirade med ögonen.
   »Du har nu fyra valmöjligheter. Ett: tala sanning och få en tom blick tillbaka. Två: ljug och gråt dig till sömns ikväll. Tre: frisera sanningen och säg att du är indiepoppare. Fyra: spring i väg och fejka ett slaganfall. Vill du använda en hjälplina?«
   »Ja tack, Bengt«, svarade jag. »Jag vill ringa en kompis.«
   »Haha, det går inte! Det här är verkligheten!«

Med dessa hårda ord upplöstes Bengt i ett rökmoln. Poff. Jag sneglade på Emily. Vem vill bli miljonär?
   »Åh, alternativmusik«, viskade jag och min hjärna la genast in ytterligare en överväxel: »Snälla Emily. Kan vi inte prata om vädret istället? Det har ju varit rätt mysko. Sol och regn om vartannat. Snälla Emily. Gissa inte.«
   »Vadå, som Marilyn Manson?«
   Skit.

Musiken jag lyssnar på fann mig och jag älskar den. Så varför väljer jag aldrig, i situationer som den jag beskrev ovan, att tala sanning? Varför ställde jag mig inte bredbent framför Emily och sa: »De senaste skivorna jag köpte var Pillows ’Three Hearies’ och Kattmusiks ’Appendix’«?    Var jag rädd för att verka förmer, var jag orolig för att hon skulle fnissa bakom min rygg? Nej och nej. Var jag rädd för att hon skulle känna sig fånig, var jag orolig att vår konversation skulle dö ut? Nej och nej. Jag försökte inte heller få henne i säng – jag släppte inte min integritet vind för våg som till exempel Mats Jonsson: »Ja, Sisters har ju gjort en del bra låtar… (Lögn.)« (ur serien »Onkkajaussa pillonkkarva«) eller Buddy Bradley i »Hate« #29: »…Oh, God… I can’t believe I told her I liked U2… I don’t deserve to live…«.
   Poängen, Johan, poängen! Varför?
   Jo, grejen med frågan »vad lyssnar du på för musik?« och allsköns varianter av den är att den ofta dyker upp när man leker frågor och svar med en person man aldrig träffat förut. Alla människor lyssnar på musik, alla har olika smak, alla har åsikter. (I viss mån gäller detta också sport, film, konst och litteratur, men inte alls i samma grad.)

Är man väldigt intresserad av alla musikgenrer under solen kan man bli bjuden på en öl på en hipp klubb i Umeå, få tag i en ny lägenhet eller hitta sitt livs kärlek. Faktum. (Detta är förstås inget självändamål utan en trevlig bieffekt.)
   Därför tycker jag »Vad lyssnar du på för musik?« kräver ett svar som nedpräntat på papper blir lika långt som Giles Smiths fortfarande suveräna bok »Lost In Music« – ett självbiografiskt svar som utgår från ens första kontakt med musik. Så viktigt anser jag att ämnet är. Det gör förmodligen du också. Därför ljuger jag alltid. Gör du?
   Vad vill du ha sagt Johan, vad vill du ha sagt?
   Låt oss alla sluta treva och bli konkreta. I stället för »Vad lyssnar du på för musik?«: »Gillar du (bandnamn)?«.
   Jag svarade:
   »Nej, inte som Marilyn Manson. Mer ensamma män med gitarrer eller datorer… Och så.«
   »Jaha. Ska du jobba här länge?«
   Rummet slutade krympa och vispgrädden höll återigen käften. Jag tog en slurk kaffe.
   »Nja, några veckor till. Sedan får vi se. Du då?«
   »I alla fall till mitten av september. Sedan ska jag och en kompis fotvandra i Nepal i två månader.«
   »Är det sant? Läckert! Öh, Nepal, det ligger någonstans bredvid Kina, eller hur?«