Sexterror på jobbet
Johan Jacobsson har aldrig förstått det där med att bra musik kommer från skrevet.
Så efter ännu en dag med pilska gitarrer och kåta saxofoner pumpande ur Sonic-stereon måste han hem och lyssna på det minst upphetsande band han vet – Sun City Girls.
Sex, sex, sex, sex.
Ur redaktionsstereon strömmar sex. Konstant. Från den sekund Pierre stämplar in fylls luften i det lilla rummet på Barnängsgatan av truliga altcountry-luggar, inbjudande r’n’b-läppar, läderbeklädda rock’n’roll-höfter, svett och sidenlakan, stön och grymtningar, one-night-stands och timslånga orgasmer.
Och som den anhängare av genrer som avant-rock och svårartat konceptuell minimalism jag är innebär detta att jag, från den sekund jag stämplar in, sitter stel som en pinne på min plats, högröd i ansiktet, nervöst fumlande med papper.
Sex, sex, sex, sex. Det tar aldrig slut.
»Kan inte folk hålla händerna på täcket?« har blivit mitt nya mantra och jag tillbringar varje kafferast på toaletten med en våt handuk över pannan.
Det är på darriga ben jag stapplar hemåt om kvällarna. Men jag är ändå vid gott mod.
För hemma i min trygga lägenhet väntar återställarpaketet. Ett återställarpaket bestående av de fyra mest asexuella skivor jag anser mig äga.
The Red Crayolas »Live 1967«, Diamanda Galas »Saint of the Pit« och The Pop Groups »For How Much Longer Do We Tolerate Mass Murder?«.
Samt kronjuvelen – Sun City Girls »Jacks Creek«.
Har du sett filmen »Deliverance«? Jag antog det. Då minns du scenen där stadsfolket kommer till den lilla, något nedgångna, byn i bergen. Ta obehagskänslan du fick i magtrakten av den tryckta stämningen där. Ta banjoduellen. Multiplicera med hundra. Dividera med 0,25. Så låter den.
Alla som blir upphetsade av »Jacks Creek« borde boka tid hos närmsta psykolog.
För mig räcker det med att lyssna på »Gurnam«, inledningsspåret. Efter dess tio minuter av viskande sydstatsröster från olika håll – de som inte hotar en berättar en historia om odörer som får folk att krympa och tobaksloskor som bildar mystiska mönster – har min spermieproduktion helt avtagit.
Och jag kan gå till sängs med ett rent sinne.
»Jacks Creek« brukar ofta utnämnas till Sun City Girls – som är bröderna Alan och Rick Bishop, uppvuxna i Michigan med libanesiskt påbrå, och Charles Gocher Jr – utan tvekan sämsta skiva. Jämfört med till exempel de snedvridna indiska tongångarna på »330,003 Crossdressers From Beyond the Rig Veda« är den inte mycket att hänga i julgranen rent musikaliskt. Men jag gillar den. Om inte annat bevisar den att musik inte behöver ta till sex för att fascinera.
Sex, sex, sex, sex.
En ny dag och jag är återigen utsatt av ljudterror.
Garagerockare ylar, divor kuttrar förföriskt, hiphop-hopp tävlar i att få mina öron att fatta eld.
Åtta timmar kvar. Nedräkningen kan börja. Hemmastereo, ljuva hemmastereo.
»Jacks Creek« släpptes 1995 på Sun City Girls egna bolag Abduction. Sun City Girls har för övrigt släppt bisarrt många skivor och kassetter, se bara http://www.gravelvoice.com/scg/scg.html