Titeln säger allt

Favoritband från Norge? Du kanske säger Röyksopp, Kings of Convenience, Gluecifer eller Turbonegro. Jag säger A-ha. Den enda anledningen hittar du längre ner i texten.

Först och främst kanske det är bäst att klargöra: nej, valet av en fjäderlätt poptrio från den mörkaste perioden av åttio-talet är inte det minsta ironiskt, på något förlegat Glenn Killingskt manér. A-ha skulle inte funka att droppa ironiskt, ens på försök. »Fan, igår lyssnade jag igenom A-has första plattor och de låter fortfarande fräscha, jävligt cutting edge!« »Jaså du, säger du det. Har aldrig hört dom, bara sett den där tecknade videon.«

Tro det eller ej, men A-ha firar tjugoårsjubileum i år. För tjugo år sedan träffades Pål Waaktaar och Magne Furuholmen och bildade en duo som en tid senare blev en trio när sångaren Morten Harket anslöt. Pål, Magne och Morten förstod en grej omgående – med gruppens engelska texter och brittiskinfluerade popmusik skulle de aldrig slå igenom stort med hjälp av ett norskt skivbolag. Alltså flyttade gutterne till London och raggade kontrakt. Så kom det sig att de lyckades med det som ingen annan norsk grupp klarat av tidigare – att bli ett internationellt popband.

Ni känner till genombrottet. Låtjäveln kommer att mobilpipa i takt med keyboardslingan i »The Final Countdown« i all evinnerlig framtid. Multinationella WEA tvingades att släppa A-has första singel »Take on Me« tre gånger innan den blev en hit. Mer känd än låten blev »den tecknade videon«, videon där en kolorerad åttiotalstjej vill åt en svartvit tecknad Harket. De tittar på varandra genom en spegel och jagas av ett bikergäng innan de får varandra på slutet.

Videon är en odiskutabel klassiker där uppe i MTV Heaven tillsammans med Peter Gabriels lervideo och Dire Straits otroligt avancerade vektorgrafik i »Money For Nothing«, tre videos som hjälpte till att etablera videokanalen i mitten av det gyllene åttiotalet.

Jag fick A-has debutskiva »Hunting High and Low« av min farmor julen 1985. Det var en av de absolut första skivorna som jag försiktigt ställde i bokstavsordning därhemma, strax före Alphavilles »Forever Young«. Det var inga större problem, eftersom det var de enda skivorna jag ägde. Rockjournalister är alltid noga med att dra fram coola och creddiga artister när de får frågan om vad deras första skivköp var. Första halvan av åttiotalet lyssnade jag alltså inte på artister som jag borde ha lyssnat på – The Smiths, Joy Division eller ens Imperiet – utan A-ha, Alphaville och Italo Boot Mix-samlingar. Ungefär lika coolt som Tracks 1985.

Jag spelade givetvis skiten ur »Hunting High and Low« när det begav sig, men jag tror inte att jag ägnat den en tanke de senaste tolv-tretton åren. Enda undantaget var någon gång i fjol, då jag hörde en svåruthärdligt sakral version av »Manhattan Skyline« från skivan på en singelbaksida med den överskattade norska duon Kings of Convenience.

Vet inte om Kings of Convenience-killarna kände stundens allvar när de tolkade Norges största popexport någonsin (det är bara Lene i Aqua som är fra Norge), resultatet blev i alla fall stelt som en sur gammal raggsocka. Vintern 1985-86 tröttnade jag snabbt på »Take on Me«, men gillade titellåten och »Manhattan Skyline« länge, länge. Men det är fortfarande inte anledningen till att A-ha är favoritbandet från broderlandet.

Efter tredje fullängdaren »Stay on These Roads« tröttnade jag på A-has plastmusik. Luften hade uppenbarligen gått ur miljonärerna Waaktaar och Furuholmen, som skrev det mesta. Bondtemat »The Living Daylights« från plattan gillar jag fortfarande, kanske även titelballaden. Men som helhet var skivan en blek historia från ett allt mer ointressant band, även för en ung tonåring.

Dessutom fanns det ju så mycket annan musik därute.

Morten Harket-planschen åkte definitivt ner från pojkrummet i samma stund som jag såg den erbarmligt töntiga videon till singeln »Touchy« (vilket jävla vrak till låttitel – refrängen var i samma klass: »Me I’m touchy/touchy touchy you/Me I’m touchy/You know what to do«) där killarna fjollade omkring i Paris i full matrosuniform. Och kom ihåg – det här var innan Håkan Hellström ens träffat Henrik Berggren.

A-ha-pausen varade i fem år. Jag pluggade nere i Frankrike i ett år och min rumskamrat som ägde stereon visade sig vara ett stort musikfan. Hans fyra favvogrupper: Guns N’Roses, Metallica, Roxette (!) och A-ha (!!!). Så förutom att det lyssnades skadligt mycket på Roxettes »Tourism« det året, spelades det även en hel del A-ha från nittiotalet. Även om jag hörde att Magne, Pål och Morten lät bättre och mer rutinerade än i mitten av åttiotalet var det inget kärt årerhörande. Snarare funderade jag väl på hur många timmar jag slösat bort i min ungdom med norsk skitmusik på stereon.

Efter det har jag mer eller mindre noll koll på A-ha. Gruppen gjorde tydligen någon form av comeback för några år sedan. Waaktaar har hobbygruppen Savoy med frugan, och de släppte en skiva alldeles nyligen. En ny A-ha-platta lär vara på gång, i så fall gruppens sjunde.

Har du läst uppmärksamt fram till hit märker du att det saknas något. Just det, mellan A-has första och tredje skiva släpptes en andra. Skivan heter »Scoundrel days«, den gavs ut 1986 och innehåller skälet till att jag skriver allt det här.

Jag köpte – givetvis – »Scoundrel days« när den släpptes knappt ett år efter debuten. Mitt första intryck var avvaktande. Skivan innehöll en del fina syntpoplåtar (bra) men också några teatraliska poesiförsök om valjakt och vargar som ylade (dåligt). Bara en låt hackade sig direkt in i hjärnbalken och har sedan stannat där i drygt femton år.

Många kritiker visste inte vad de skulle tro när A-ha släppte skivans förstasingel »I’ve Been Losing You«. Här var en lättviktig tuggummipopgrupp som plötsligt gör en rocklåt som svänger. Singeln och plattan sågades av de flesta. Det hindrar inte »I’ve Been Losing You« från att vara en av 80-talets bästa låtar.

För första och enda gången lyckades Waaktaar skapa ett sound, ett sväng och en text som hans popidoler från Storbritannien skulle varit stolta över. Låten stampar igång hotfullt med en dov basgång och Harkets märkligt frånvarande stämma.

It wasn’t the rain that washed away…

Rinsed out the colours of your eyes

Putting the gun down on the bedside table

I must have realized

Jag kommer ihåg att jag 1986 med vinylomslaget i händerna funderade på vad som kunde ha hänt innan låten började. Hade Harket använt den där pistolen, kanske till och med mördat någon? Efter andra versen verkade det än mer troligt.

It wasn’t the rain

That made no difference

And I could have sworn it wasn’t me

Yet I did it all so coldly

…almost slowly

Plain for all to see

Massmördartankarna försvann i samma stund som A-ha och Harket kastade sig in i gruppens bästa refräng någonsin.

Oh c’mon please now

Talk to me

Tell me; things I could find helpful

How can I stop now…

Is there nothing I can do

I have lost my way

I’ve been losing you

Lägg därtill ett stadigt driv i låten, blås och riktiga livetrummor, något som inte förekommit på »Hunting High and Low«. Det bästa i låten står Harket för, men det syns inte i texthäftet – efter varje »Oh c’mon please now« suckar han högt, och just då förstår man att det här är en tragisk låt sjungen av en person som alltför väl vet att en relation håller på att gå honom ur händerna. Och det är hans eget fel. Och han kan inte göra något åt det.

Bara låttiteln i sig är ju värd en applåd. »I’ve been losing you«. Så otroligt bra. Det säger ju precis allt vi behöver veta, eller hur?

»I’ve been losing you« finns sällan med på alla de samlingsskivor med åttiotalshits som släpps i tid och otid. A-ha kommer alltid att i första, andra och tredjehand förknippas med debutsingeln och »den där tecknade videon«. Själv har jag alltid sagt att den dag jag gör en coverskiva med mitt miljonsäljande rockband (yeah right) så ska den inledas med »I’ve been losing you«.

Även om den aldrig kommer att låta lika bra som på en numera knastrig vinylskiva, insorterad strax före »Forever Young«.