Den vackraste scen jag sett

Jag tror aldrig att en konsertscen har varit vackrare än den vid kvällsshowen på The International Hotel i Las Vegas den 12 augusti 1970.

Elvis Presley i sin öppna vita »chain jumpsuit« och TCB-bandet helt klätt i svart, anfört av en ömsom blygsamt leende och ömsom knivskarpt koncentrerad James Burton. Körkillarna i The Imperials i vita skjortor och svarta västar och de delikata körtjejerna The Sweet Inspirations i graciösa orangea blusar och svarta västar.

Ljuset faller nästan uteslutande på den snyggt brunbrände, perfekt polisongprydde och självsäkert skrattande snubben i vitt. Men även musikerna runt honom skimrar av egen kraft. Skimrar likt de diamanter som trillar ur tangenterna när Glen D. Hardin vidrör sitt piano i upptakten till kvällens tjugonde, tillika tredje sista, låt.

»Bridge Over Troubled Water«.

Musikerna och körsångarna skimrar, för de vet ju att de backar upp Den Störste. Och de vet lika väl att det låter oförskämt bra om dem. Den här kvällen till och med lite extra bra – senare ska spelningen kallas »den allra bästa konsert som Elvis någonsin gjorde«.

Smilet försvinner ur Elvis ansikte och kvar blir bara total fokusering på text, melodi och frasering.

Det finns ögonblick då man hade velat vara med och det finns ögonblick då man verkligen hade velat vara med. Och så finns det ögonblick som man undrar om man egentligen hade stått pall att bevittna på plats.

Så stora är de stunderna. Som när Sam Cooke predikar sig sönder och samman i introt till en kokhett gospelfebrig »Bring It On Home to Me« på Harlem Square Club i Miami 1963. När Jerry Lee Lewis löper amok i en manisk »High School Confidential« på Star-Club i Hamburg 1964 (framför en publik som inte kan göra annat än vråla »JERRY! JERRY! JERRY!« i ren extas efteråt). När Bruce Springsteen & The E Street Band i Cleveland 1978 sliter sina och publikens hjärtan itu i den våldsamma urladdning som är »Backstreets«. När Nirvana exploderar i »Drain You« vid den där fantastiska nyårskonserten i Oakland 1993. Eller när The Devil Dogs trummis »Mighty« Joe Vincent till synes vettlöst bankar i gång »Radiobeat« på klubben Our House i Costa Mesa, Kalifornien, i mars 1994 (förevigat på live-CD:n »No Requests Tonight«).

Men även om jag innerst inne tror att de största konsertögonblicken är dina egna och absolut ingen annans kan jag ibland ändå inte låta bli att drömma mig bort till någon sådan där riktigt klassisk, mytomspunnen och vida omtalad spelning.

Exempelvis den på The International Hotel (som senare blev The Las Vegas Hilton) i augusti 1970. Kvällen då Elvis för all framtid förvandlade »Bridge Over Troubled Water« från vad musikjournalisten Peter Guralnick kallade en »quasi-gospel« till något som närmast kan liknas vid en nationalsång. Eller egentligen mest av allt en hymn, som ser förbi alla tänkbara gränser och i stället förenar alla som någonsin har stått någon nära, oavsett nationalitet, hudfärg eller politisk övertygelse.

Jag har aldrig gripits av Simon & Garfunkels originalversion. Förmodligen spelades den så mycket i radio på sjuttiotalet när jag var liten att jag blev resistent, avtrubbad och så småningom smått fientlig mot den.

I mina öron är den för Bror Duktig-aktig, på ett sånt där helyllepräktigt, folkpartistiskt intetsägande vis. I likhet med mycket annat Paul Simon har spelat in är den fin, snygg och välmenande men oförarglig – som ett slags godhjärtad gest utan verklig förankring hos den som räcker ut handen.

Jag påstår inte att den är falsk – intentionen med låten var säkert den rätta – men det finns inget bultande hjärta bakom storslagenheten och den i grund och botten rörande texten. Det finns liksom bara en väluppfostrad skolpojke utan tillnärmelsevis de livserfarenheter som orden ger sken av.

Kanske är det så här med facit i hand, när man vet att Elvis är ett av USA:s nationalmonument och landets förmodligen största populärkulturella ikon, lätt att göra Elvis version av »Bridge Over Troubled Water« till någonting större än vad den egentligen är.

Fast till viss del är det väl det som musik handlar om, att få skapa sin egen bild. Att få fullkomlig frihet att tolka och applicera som man själv och ens egna känslor vill. Paul Simons text är enligt många en kärleksförklaring och må så vara, men den betonar mer än någonting annat vikten av vänskap och tron på mirakel i de svåraste av tider.

När Elvis Presley tolkar »Bridge Over Troubled Water« ser man hur han sjunger den till sin avlidna mor eller till sin vilsna far eller till sin då nyfödda dotter. Men främst ser i alla fall jag hur han riktar orden – till vilka Paul Simon tog inspiration från gospeln »O’ Mary Don’t You Weep« – mot sig själv. Den fattige pojken som har gjort tidernas klassklättring och på en och samma gång blivit världens mest älskade och mest ensamme man.

En man som blundar, förlorar sig i musiken och stundens allvar och förmodligen inte ens hör applåderna när han träder in i spotlighten.

Han börjar sjunga:

»When you’re weary, feeling small…«

Snett till vänster om honom sitter alla körsångarna på pallar. Allihop tittar allvarsamt, utan att röra en min, på mannen i vitt som några textrader längre fram höjer rösten till maximal emotionell utlevelse:

»… and friends just can’t be found«.

Efter första refrängen, där frasen »Like a bridge over troubled water, I will lay me down« upprepas två gånger, fortsätter pianot att sprida strimmor av ljus i scenmörkret. Orkestern fogar in stråkar, klanger och stämningar samtidigt som bandet kliver in i handlingen, så mjukt att det knappt märks. Plötsligt är de bara där, bakom Elvis, som ett väldigt segel i stark vind.

I detta moment får scenfonden en mörkblå, varm ton.

Med bandets lediga rytm och orkesterns voluminösa elegans i ryggen äntrar Elvis andra versen:

»When you’re down and out, when you’re on the street

When evening falls so hard, I will comfort you«

Därefter reser sig låten på nytt, med god hjälp av Jerry Scheffs funkiga bas:

»I’ll take your part, ooh, when darkness come and pain is all around«

Efter den andra refrängen finns ingen återvändo, härifrån är det bara framåt som gäller. Livet går vidare, upp med hakan, det är en ny dag i morgon.

»Sail on, silver girl, sail on by«

Just som Elvis sjunger »sail on by« vänder han sig om mot kompmusikerna, som för att försäkra sig om att de alltjämt är kvar vid hans sida, att de är samlade och redo att ta sig an låtens omtumlande final. Man kan skönja ett lugn i hans ansikte när han märker att, jo, de är med.

Tillsammans tar de sats mot låtens tredje och sista stegring. När Elvis med full forcering släpper ifrån sig »See how they shine« vänder han sig mot andra hållet, till körmedlemmarna som nu har ställt sig upp, som för att förvissa sig om att också de är beredda att ge järnet. Och, jo, de sluter upp med full kraft invid honom:

»Ooh, if you need a friend, I’m sailing right behind«

Den blå fonden går över i en mörkröd, blodfärgad, dramatisk ton.

»Like a bridge over troubled water

I will ease your mind

Like a bridge over troubled water

I will ease your mind«

Mot slutet gör blåset triumfatoriska piruetter, körmedlemmarna tar sina högsta toner, Elvis vevar och viftar med armarna mot musikerna för att sporra dem. Allting kollapsar i ett närmast öronbedövande men väldigt grandiost klimax, med Elvis armar sträckta rakt upp i luften.

Just då vet jag: en konsertscen har aldrig varit vackrare.

Konserten – som av många alltså bedöms vara Elvis allra bästa – utgör andra skivan på trippel-CD:n »That’s the Way It Is, Special Edition« (RCA/BMG, 2000).