Rockbomber och patronbälten

Mina vårklappar kom sent i år. Skickade av en viss Hellqvist från kvarteret bredvid ramlade de in genom brevinkastet i tisdags, åkte bil till stereon och började sjunga om amerikanska tjejer.

Det är ganska många artister som sjunger om amerikanska tjejer. Och troligtvis ännu fler som sjunger om att åka bil. Men bara en kan slita bort Johan Jacobsson från det där gåtfulla lo-fi-landet, få honom att kliva bort från gropiga och dåligt krattade Archers Of Loaf- och Neutral Milk Hotel-stigar och istället ratta in på den stora motorvägen utan en tanke på att släppa greppet om mittfilen – samtidigt som han skriker »Benmont Tench« tills Golden Gate-bron målats om på nytt. Eller åtminstone tills bussen från Västerbroplan i Stockholm slutat gå.

Nej, det handlar givetvis inte om James Ausfahrt.

Utan om Tom.

Tom Petty. Och Heartbreakers. Och deras två första album, den självbetitlade debuten samt »You’re Gonna Get It!«, nyligen remastrade och återutgivna av Warner – tyvärr utan några extraspår och annat godis för oss som aldrig kan få nog av långhåriga Rickenbacker-fanatiker från Florida.

Johan är med andra ord ett stort fan. Det är jag också. Och jag tänker hylla Tom Petty ett tag till även om det ger mig en fet Mojo-stämpel över hela pannan, och även om vissa därute säkert tycker att jag borde byta namn till Ivar Månsson.

Det, som det så vackert brukar heta, bjussar jag på.

»Tom Petty And The Heartbreakers« och »You’re Gonna Get It!« ligger ganska långt ifrån Traveling Wilburys och allt annat som mannen hittat på efter utmärkta »Full Moon Fever«.

Här försöker Tom Petty And The Heartbreakers fortfarande se ut som magra hårdrockare med patronbälten. På debuten poserar de bland annat med ett par gevär, iförda snortajta läderbyxor och bälten med dödskallar på.

Skivorna släpptes 1976 och 1978 och buntades snabbt ihop med den pågående punkexplosionen, trots att själva musiken hade väldigt lite att göra med oväsen, CBGB’s och Malcolm McLaren. Den är snarare en traditionell omfamning av rockabilly, Flamin’ Groovies, Faces, Stones och The Byrds. Men kopplingen blir ändå självklar eftersom Pettys låtar känns lika raka och enkla som dem Blondie, Ramones, The Clash och Richard Hell & The Voidoids rev ihop i New York eller London.

Melodierna och arrangemangen verkar falla på plats medan bandet rullar. Spontaniteten kan exemplifieras med att Heartbreakers sättning – trummisen Stan Lynch, gitarristen Mike Campbell, basisten Ron Blair och Benmont Tench på klaviatur – inte var färdig när inspelningarna av debutalbumet började, den spikades under arbetets gång.

Materialet präglas av en rastlöshet som gör helheten ojämn – tiden verkar inte räcka till för att justera inriktningen och sortera idéerna. Å andra sidan sidan är det just därför ett spår som »American Girl« förvandlas till en klassisk rockbomb.

När Tom Petty sjunger »oh, yeah« och »alright« skapas ett av rockhistoriens största ögonblick, ett intryck som förstärks av att Heartbreakers mot slutet ramlar huvudstupa in i en vild kakofoni som trycker gaspedalen genom golvet.

Uppföljaren »You’re Gonna Get It!« är inte heller fläckfri. Den är mer dämpad och mörk och blev inte heller en lika stor framgång, kommersiellt sett.

Och plattan är alltjämt något underskattad och förbisedd, särskilt som man i makalösa »Magnolia« och »Listen to Her Heart« kan ana de verkliga grundstenarna till »Refugee«, »Here Comes My Girl«, »Louisiana Rain« och de andra storverken på »Damn the Torpedoes« från 1979, där Tom Petty And The Heartbreakers fulländade sin formel; en formel som de sedan bara låtit stå och puttra utan några större förändringar fram till idag (då och då med strålande resultat).

Men nu måste jag nog sluta.

Det står en blond lo-fi-galning och bankar på dörren. Han heter inte Per Gessle, men vill lik förbannat sno mina skivor. Jag skruvar upp ljudet och lyssnar på »American Girl«, »When the Time Comes«, »You’re Gonna Get It« och »Magnolia« minst tre gånger till…