Hello, Cleveland!

Moralen stiger. Motivationen likaså. Det tråkigaste standardskrivbordet blir plötsligt personligt. Förbipasserande stannar upp en stund, går sedan vidare med ett leende på läpparna.

Ja, jag är helt klart inne på att tejpa upp skämtteckningar och putslustiga skyltar i min tilldelade arbetsyta. Alla jobb jag haft som inneburit att jag suttit ner en längre tid på samma ställe har också inneburit att min taskiga utsmycknings-ådra kommit till sin rätt.

Och någon gång kommer jag att ta mod till mig och köpa en klassiker: »Du behöver inte vara galen för att arbeta här, men det hjälper« eller kanske »If a cluttered desk signifies a cluttered mind, what does an empty desk signify?«. Det är bara en tidsfråga. Pierre månde bäva.

I alla fall, en av illustrationerna jag använde för att pryda den gamla Sonic-redaktionens vägg var av Jesper Waldersten. Ni kanske såg den i DN På Stan. En kille som håller i en gitarr. En sträng lossnar. Text: »En recensent blir till«.

Haha! Det är kul för att det nästan är sant!

Ty det var en gång i tiden, solen sken, fåglarna kvittrade och jag stod i en aula i Jakobsberg och misshandlade en bas. Runt omkring mig hanterade resten av medlemmarna i depprockcombon Violet’s Gone (från en replik i »Watership Down«) sina instrument med betydligt större skicklighet. Sju månader, en demo och några replokalsbyten senare splittrades denna synnerliga fotnot i musikhistorien. Tick, tack, tick, tack. Nya Sentridoh? En klar åtta.

Men det var inte så att jag vaknade en morgon, insåg att jag saknade talang för musikutövande och tänkte: »dags att börja skriva«. Nej, min korta sejour som en Violet’s Gone handlade om att jag är så otroligt kär i toner och ljud. Det föll sig naturligt att också pröva på att vara den som orsakade dem. Jag ville inte heller bli nästa stora indiehopp. Bara föra lite oväsen ibland. Vilket jag lyckades med.

Att jag då och då skriver om musik är av samma anledning.

Så den gamla »sanningen« att recensenter är misslyckade musiker stämmer alltså till viss del in på mig. Jag skriver sanning inom citationstecken eftersom det numera (hur det var förr i tiden har jag faktiskt ingen aning om) mer verkar som var och varannan lyckas kombinera utsökt musik med fantastiskt skrivande. Några få, svenska exempel på lyckade dubbelarbetare är ju Märta Myrstener (Florian/Bomben), Marit Bergman (solo/före detta Darling), Billy Rimgard (Frederick Fleet/Bomben och Sonic), Torbjörn Thorsén (Aerospace/Sonic), Josephine Olausson (Girlfrendo och Cat Power/Nöjesguiden och Sonic), Lisa Milberg (The Concretes/Nöjesguiden) och Roger Gunnarsson (Nixon och Free Loan Investments/Sonic).

Och mina andra favoriter har mig veterligen aldrig ens tänkt tanken på att koppla ett instrument till en förstärkare.

Jag kanske är undantaget som bekräftar regeln?

Epilog. I tisdags:

– Håller du fortfarande på med Så Mesiga?

Hjärtat i halsgropen, tiden får hicka, den digitala popen som puttrar från högtalarna tonar bort i fjärran. Framför mig i källarlokalen står Johan Risberg, trumslagare i Hell on Wheels. Jag ber honom upprepa sin fråga.

– Håller du fortfarande på med Så Mesiga?

Just det, glömde visst nämna att jag aldrig lär mig något av mina misstag. För några år sedan blev nämligen lusten att slamra igen så stor att jag ringde en gitarrkunnig kompis, lånade en porta och spelade in fem låtar under namnet Så Mesiga. (Egentligen hade jag tänkt att kalla mig själv Så Mesiga Att Man Skulle Vilja Spöa Upp Dem – efter en missuppfattad mening i en gammal Seashells-recension – men det kom ingen ihåg.) Dessa fem låtar blev sedan kassetten »Så Mesiga vs. Etablissemanget«. Uppkopierad i tio exemplar.

– Öh, jo. Det gör jag väl. Hurså?

– Det är så att jag har byggt en liten studio som demoband får spela in i. Du har inte lust att komma förbi?

– Öh, jo. Kan jag väl.

Så bestämdes det att jag kommer att gå in i studion den 29:e juli.

Är det Am som funkar så bra efter D7?