Ett litet triangeldrama vs autentiska livebilder






 

Det är skillnad på historier och historier. Hanna Fahl exemplifierar.

 

Lindy Morrisson var närmare trettio när hon någon gång i slutet av sjuttiotalet förförde den åtta år yngre oskulden Robert Forster en natt på en australiensisk strand och samtidigt ledde in honom i vuxenlivet, tog platsen som trummis i hans band The Go-Betweens, och i och med det störde balansen i den symbiotiska relationen mellan de två män som dittills varit bandets kärna – Robert och hans bäste vän Grant McLennan. Allt detta enligt boken jag håller på att läsa: David Nichols biografi över Go-Betweens som jag aldrig blir färdig med, eftersom jag bläddrar och hoppar för att försöka hitta fler ledtrådar till den här – kanske en smula snaskiga, men ofrånkomligen fascinerande – historien.

Innan Lindy dök upp var Robert och Grant fortfarande oskyldiga små obefläckade lammungar som satt bredvid varandra på sängen i pojkrummet, drömde om musik och skrev texter om ouppnåeliga filmstjärnor. Lindy bodde i ett kollektiv där hon och hennes kompisar låg nakna i badkaret hela dagarna och det tog henne ett halvårs övertalning för att lyckas dra ner Robert i det där badkaret och lära honom ett och annat om världen. Grant hatade henne från första stund. Han och Robert hade varit varandras musor och inspirationer i något sorts heligt förbund, och när Lindy med sitt oefterhärmliga trummande tog självklar plats som stark och egen och likvärdig bandmedlem komplicerades allting.

 

Lindy var med i bandet tills de splittrades i slutet av åttiotalet – de sista åren hade hon sällskap av Grants flickvän, Amanda, och efter det att Go-Betweens upphört bildade Lindy och Amanda ett eget band istället. Grant och Robert har inte kontakt med någon av dem nu för tiden. Däremot har de återupprättat sin egen heliga allians och gör skivor som Go-Betweens igen med smått fantastiska resultat. När jag träffade Grant och Robert förra året var de gråhåriga och vänliga och fryntliga och betedde sig som bröder, eller som ett gift gammalt par, och ville inte prata om gamla bandmedlemmar utan nöjde sig med att bekräfta att det fanns folk de helst gick omvägar för att slippa möta.

Det är väl egentligen inte någon särskilt speciell berättelse, den som handlar om Lindys, Grants och Roberts lilla triangeldrama. Men fängslande för att aktörerna i historien tränger upp från boksidorna och blir till människor. Jag tänkte på den här historien när jag såg Pavement-dokumentären på tv igår. För den var hemskt trevlig, och Pavement-killarna framstod som perfekt snälla och rara, men det fanns ingen som helst personlighet som trängde igenom de pliktmässiga genomgångarna av studioinspelning efter studioinspelning, skiva efter skiva, konsert efter konsert. Filmklipp från när bandet blir stenade på en festivalspelning, men reportern frågar inte hur det kändes. Ett galet fan visar upp en av Malkmus gamla anteckningsböcker som hon stulit från en replokal för ett uppenbart besvärat band, men ingen berättar hur det känns att få sina privata tillhörigheter stulna av folk som tycker att de har rätt till ens liv.

 
Skalar man bort känslorna, idéerna, sammanhangen och personligheterna, så är alla bands historieskrivningar i grund och botten lika, och lika tråkiga. Därför är historien om kärleken och vänskapen i Go-Betweens – som egentligen bara skissas upp lite löst i Nichols bok – intressantare än tusen autentiska livebilder på Pavement från 1992. För medan Lindy och Robert och Grant bara har spelat upp sitt lilla banala drama en enda gång, och ingen någonsin kommer att kunna upprepa det, så är en diskografi eller en bild på en studio lika utbytbar som din toapappersrulle.