För mycket kärlek och för lite folk
Att gå på klubb är ofta trevligt. Att gå på klubb ensam är däremot sällan roligt. Men Billy Rimgard vet vad han vill ha och hur han vill ha det för att få bukt med detta missförhållande.
I inledningen till Klas Östergrens »Under i september« säger någon en så fin replik när de är i den dammiga ladan som i byn får fungera som disco på helgnätterna:
– Här är för mycket kärlek och för lite folk.
Ofta är det så det känns på de där klubbkvällarna när lokalen inte ens är halvfull. Men det finns undantag. Det finns klubbar som man faktiskt vill vara ensam på.
Nyligen var jag i Hamburg och skulle gå på stans bästa technoklubb. Stället jag skulle till öppnade vid midnatt så jag tog kvällen på mig och vandrade runt, åt Döner och försökte gå på en bar. Försökte, ja, för ingenting är så hemskt som att gå själv på en bar, utomlands, en lördagskväll när det är meningen att man ska ha roligt. Efter ett tag gick jag hem och läste istället. Jag var peppad på att gå ut och satt otåligt och väntade på att klockan skulle slå tolv.
Vid midnatt började jag så smått göra mig i ordning. En snabb dusch, lite uppfräschning och lite berusning var vad jag behövde för att komma i form. Jag var klar halv ett och började gå till klubben. Denna låg dock bara tre kvarter från där jag bodde så jag var framme på stället tjugo i ett.
Jag fick helt enkelt iklä mig rollen som den dumma svensken. Stället var helt tomt. De två tjejerna i baren stod och pratade, DJ:n spelade lugn, svävande electronica för ett tomt dansgolv över vilket ensliga lampor kastade färger. Jag var först, jag var ensam. I Sverige tas sista beställningen vid tjugo i ett men det här var Hamburg där inga regler om öppettider, danstillstånd eller nitiska tillståndsövervakare existerar. Ravekommissionen skulle få hjärtstillestånd om de såg stället, för deras världsbild skulle rasa samman här. Trots att det åts droger både till middag och frukost hade det under klubbens tvååriga historia bara varit ett enda bråk, och då över en tjej.
Jag beställde något att dricka och slog mig ner på en av ställets snyggt designade beigea skinnsoffor. DJ:n fortsatte spela sin drömska electronica och de små beatsen som då och då tonade upp över laptopharmonierna kändes från ljudsystemet i hela kroppen. Jag slöt ögonen. Jag var lycklig. Allt kändes så bra som det bara kan göra. Serotoninet rann till och jag var inte längre ensam.
Där baren tidigare på kvällen hade givit mig the creeps var electroklubben ett så självklart ställe att sitta på själv. Jag satt i min soffa och tittade på ljusen som snurrade medan DJ:n långsamt började spela mindre abstrakt musik och rörde sig mot saker som hade ett beat. En halvtimme senare var det ungefär tio personer där inne. Någon gick fram och stuffade lite på dansgolvet och gick sedan bort till baren. En kille och en tjej stod och dansade mot varandra ett tag och gick sedan till en soffa för att röka. Ingen tog notis om mig som satt i soffan med slutna ögon och njöt.
Då och där hade det slagit mig: det bästa med en klubb för elektronisk musik är att det fungerar att vara ensam.
Tänk på det… En hiphop-klubb måste vara fullpackad. Vi har blivit matade med så många bilder från musikvideos och filmer hur en hiphop-klubb ska se ut. Det ska vara fullt av folk, fet bas ur högtalarna, händerna i luften, en MC som eggar upp stämningen, någon som tränger sig genom crowden med en champagneflaska, rumpor och magrutor som skakar och överallt party party party. En tom hiphop-klubb är som en brusten dröm. Inte ens det fetaste beatet kan rädda en kväll om inte folket finns där för att ta emot det.
Tänk på det… En rockklubb måste vara fullpackad. Där ska röken ligga tät, riffen ska dåna ur högtalarna och ge upphov till spontana luftgitarrsolos. Pissfulla fyrtionånting-män i skinnvästar ska hångla upp trettionånting-white-trash-tjejer som var med i Kiss fanclub när de var unga. Kondens ska rinna från väggarna och bartendern ska springa mellan ölkran och Jack Daniels-flaska för att tillgodose de behov som riffen ger upphov till. En rockklubb som är tom är bara ett monument över något förlegat, en önskan om att spela ett sista riff som gått upp i tunn rök.
Tänk på det… En partyhitsklubb av finlandsfärjesnitt måste vara fullpackad. När Above & Beyonds klubbmix av Fragmas »Everytime You Need Me« dånar med stora stråkar och feta trance-bygg så måste det finnas killar med ravekomplex där i vita kråsskjortor som plockar äpplen. Där måste finnas tjejer med rödvinsfläckar över små ljusa toppar och det måste vid vilken given tidpunkt som helst vara minst ett par som håller på och gör slut över någon skitsak. En partyhitsklubb som står tom är bara tragik. Det är ett totalt misslyckande.
Men på en electronicaklubb kan man sitta ensam.
En tom electronicaklubb kanske ännu mer än en full dito fyller sin funktion.
En tom electronicaklubb ger möjlighet till funderingar och njutning. Den där kvällen i Hamburg ställde jag mig mitt på dansgolvet och bara vaggade fram och tillbaka till de ambienta stråkpadsen och de minimalistiska trummorna. Jag såg geometrin i ljuskäglorna som rörde sig kring mig, jag kände taket och väggarna röra sig in mot mig, jag såg genom stroboskopljuset DJ:n byta skivor med bullettime-rörelser. När klubben några timmar senare var fullpackad och stenhård techno fyllde samma rum så var partyt på en annan nivå. Inte nödvändigtvis bättre eller sämre, bara på en annan nivå.
Jag kommer ihåg när klubben Flådd Ungdom huserade i Bondens källare i Stockholm på tisdagar för några år sedan. Det var en fantastisk klubb. En gång när ingen ville följa med mig gick jag dit och drack drinkar och satt och skrev en hel kväll. Det fungerade där. Jag vill ha en sån klubb igen. Jag vill ha drones och electronica och ljudexperiment och downtempo-stuffande som det fungerar att komma till och bara hänga runt, oavsett vilket humör man är på. För på en sådan klubb fungerar det att sitta ensam och ingenting är så fridfullt som den självvalda ensamheten på lokal.