Mobb Deep: Blood Money
MOBB DEEP
Blood Money
G Unit/Interscope/Universal
Betyg: 3
Den medicinska motsvarigheten till G Unit borde vara en riktigt aggressiv bakterie. Eller möjligen en binnikemask. Det vill säga en sådan som slår ut dig inifrån, som bekämpar dig genom att ta sig in i kroppen, som ansluter sig till dig, äter av dig tills den sakta men säkert tagit över hela apparaten.
Det verkar åtminstone vara lite så det gick till när Mobb Deep anslöts till G Unit förra året. De blev uppätna inifrån. Och nya albumet »Blood Money«, deras första som G Unit-akt, är skalet av skinn och ben som blev kvar.
Nu är det så klart inget fel på Mobb Deeps skinn och ben, bland alla dollarälskande, guldtandsförsedda, Bugsy Siegel-drömmande New York-rappare gillar jag kanske deras skinn och ben allra bäst. Men det är onekligen ett problem att »Blood Money« är så lite en Mobb Deep-platta och så mycket en G Unit-platta.
50 Cent medverkar själv på sex av sexton spår, och är det inte han är det Lloyd Banks eller Tony Yayo eller Young Buck. Prodigy och Havoc får förvisso ofta ta första och andra versen, men det är inte i första hand en fråga om turordning här. 50 Cent gör helt enkelt en låt till sin, oavsett vilken vers han tar och hur bra eller dåligt han gör det. Bara för att han är den han är.
Inledande »Smoke It« och »Put Em in Their Place« är Mobb Deep utan bakterieangrepp och kanske skivans två bästa spår. Om inte annat så av nostalgiska skäl. Men de är undantag.
»Creep«, producerad av Havoc, skulle med sin rullande loop och bastunga minimibeats kunna fungera som instruktionsmanual för G Unit-soundet. »Backstage Pass« är ett dåligt hafsverk som handlar om hur mycket man får knulla när man är kompis med 50 Cent. Och till och med när 50 inte är med rappar Prodigy och Havoc om honom. Det låter mest ängsligt. Och lite sorgligt.
På bookletens mittuppslag står de allihop uppradade, Mobb Deep omgärdade av
hela G Unit-klanen. Och de en gång av egenkärlek, stolthet och integritet så uppfyllda mobb deeparna Prodigy och Havoc, the capital P och the capital H, ser nästan lite skamsna ut. Med blickarna halvt bortvända som om de inte riktigt vågar se oss i ögonen.
PATRIK SVENSSON
2006-06-08