Nas: Hip Hop Is Dead

NAS
Hip Hop Is Dead
Def Jam/Universal
Betyg: 7

På omslaget sitter Nas på huk och lägger en långstjälkad röd ros på hiphopens grav. Och jo, han har förvisso alltid varit ganska melodramatisk men att dödförklara hiphopen och utforma ett helt album som en elegi över denna hans livs stora kärlek är väl till och med för honom nästan lite magstarkt?

Nu är det naturligtvis en albumtitel som först och främst ska tolkas som retorisk. Att en sådan som Nas dödförklarar hiphopen betyder ju i grund och botten bara att hiphopen verkligen är att betrakta som odödlig. Det vill säga, om den rappare som för sisådär tio-tolv år sedan betraktades som genrens störste och bäste proklamerar att genren är död är det bara ett tecken på att hiphopen föryngrats, förnyats och förgrenat sig i så många olika riktningar och så till den grad att den inte längre går att ta kål på. Att den så att säga slagit rot, på gott och ont blivit en oersättlig del av popkulturens själva grundfauna. Det Nas ser som död och förruttnelse är bara nya ympningar och muterade livsformer på ett inte längre lika tydligt artbestämt och överskådligt träd. Det förstår han naturligtvis själv också. Han tycker helt enkelt bara inte om alla dessa nya utväxter.

Men visst är det här en gammal surgubbes anteckningar. Nas är hiphopens Philip Roth, lika grinig och beklagande och magsurt bättre vetande. Dessbättre har han liksom Roth en penna som är vassare än en kanyl. Skulle man verkligen behöva hålla en begravning för den amerikanska romanen är Philip Roth självklart den man vill ha som förrättare. Och skulle man verkligen behöva hålla sorgevaka över hiphopen är Nas lika självklart den som kan göra det med mest klass. »R.I.P., we’ll donate your lungs to a rasta«, rappar han i titelspåret, stående där vid hiphopens imaginära likkista med ett slugt sarkastiskt leende i mungipan.

Samma bakåtblickande och lite grinigt reaktionära attityd genomsyrar många av produktionerna. I »Where Are They Now?« frågar han vart EPMD, Roxanne Shanté och alla andra tagit vägen över en James Brown-sampling så gammaldags att den luktar malkulor och svagdricka. I titelspåret lånar producerande Will.I.Am hiphopens allra mest klassiska break, Incredible Bongo Bands »Apache«, det som Kool DJ Herc skapade själva breakbeatet med.

Det är faktiskt inte alls så hemskt som det kanske låter. För Nas är oavsett vilket fortfarande en rappare som när han brukar allvar inte går annat än att beundra. Det blir väldigt tydligt inte minst på den redan i förhand omtalade Jay-Z-duetten »Black Republican«. Det är en mäktig och melodramatisk duett där två av de senaste tio årens största rappare om inte blir direkt vänner så åtminstone tycks sluta fred över en pampigare än pampers-sampling av Prags filharmoniska orkester spelandes »Marcia Religiosa« från »Gudfadern II«, och där Nas rent rapteknisk ärligt talat sopar golvet med sin i kommersiell mening överlägsne konkurrent.

Men det kanske mest intressanta är att Nas trots utsträckta händer och rykande fredspipa lyckas smuggla in ett slags markerande positionering i låten. Där Jay-Z i hooken säger »I feel like a black republican, money I got coming in«, kör Nas sin egen variant: »I feel like a black militant, takin’ over the government«. Och versen låter när man lyssnar efter inte direkt som ett fredsföredrag, snarare som en ny krigsförklaring, riktad mot alla dem, inklusive Jay-Z och i någon schizofren mening honom själv, som Nas i sin lätt konspiratoriska hjärna ser som hiphopens fiender.

»I’m standin’ on the roof of my building

I’m feelin’ – the whirlwind of beef, I inhale it

Just like an acrobat ready to hurl myself through the hoops of fire

Sippin’ 80 proof, bulletproof under my attire

Could it be the forces of darkness, against hood angels of good

that forms street politics – makes a sweet honest kid

turn illegal for commerce – to get his feet out of them Converse

That’s my word«

 
Det är precis den där tjurigheten, den där avigheten, den där envisa och irrationella viljan att ställa till bråk, som gör Nas till en fantastisk MC även när han tar rappen in i pensionsåldern.

PATRIK SVENSSON

2006-12-20