Blonde Redhead: 23

BLONDE REDHEAD
23
4AD/Playground
Betyg: 4

Jetlag är ingen lek. Det är en stenhård bestraffning för att man råkat tillbringa två veckor i solsken på andra sidan jordklotet. Universums sätt att säga kul minsann kostar.

För femte morgonen på raken ligger jag klarvaken vid fyrasnåret. För femte morgonen går jag upp och sätter mig vid datorn för att försöka hitta ord som beskriver hur Blonde Redheads nya skiva låter i mina öron. Det är ingen enkel sak för en hjärna som snurrar på högvarv när resten av kvarteret sover.

Så här: Alltså, jag gillar inte »23«. Det är inte min grej.

Men: Jag måste förstås motivera varför, det är väl det som recensioner handlar om?

Så: Egentligen passar det här perfekt in som bakgrundsmusik till vakna nätter, det är mörkt, drömskt och svävande. Skivans tio låtar liksom flyter förbi. Det är imponerande snyggt och välgjort. Sångerskan Kazu Mikino ömtåliga röst fungerar mest som ytterligare ett lager i den väv av ackord som smygande rör sig framåt. Repetitiva trummor som stundtals låter loopade håller samman låtarna, driver dem vidare och ramar in. Gitarrer och synthar hjälps åt att fixa en luftig, men sorgsam, bakgrund av ljud som även den liksom bara passerar. Inget sticker någonsin ut.

Samtliga ingredienser på skivan mixas samman till en stor och lätt episk gröt av lite deprimerande låtar. Musik som garanterat kommer att kallas snygg till leda, men som inte passar mig alls. Fyrtiofem minuter senare tar New York-trions åttonde fullängdare slut och det börjar ljusna därute.

JOSEPHINE OLAUSSON

2007-04-13