Chatham County Line: IV
CHATHAM COUNTY LINE
IV
Yep Roc/Border
BETYG: 6
Sydstatsharmonierna sitter där de ska. De fingerplockande strängarna är lika flinka som rytmiskt rullande. På sitt fjärde album roar, rockar och svänger South Carolina-kvartetten Chatham County Line mellan bluegrass och rock’n’roll. Som på föregångarna är de bra nära, om så bara bra nära, att emellanåt även beröra på ett lite djupare plan.
För att göra det krävs emellertid mer än slipade skills och kännedom om historien. Allt det där har de inom sig, de är ett snortajt band med begåvade vokalister och låtskrivare, ett band som elegant orienterar sig i ett intressant ingenmansland mellan det uråldrigt supertraditionella och något som med lite god vilja kan kallas samtida frisinnat.
Men vad de inte har så många av är de där låtarna.
Undantagen är de två inledande spåren, »Chip of a Star« och »The Carolinian«. Där låter gruppen lite som det skulle kunna ha gjort ifall Ryan Adams någonstans längs med vägen hade valt att gräva ner sig i sin egen uppväxtmiljö i stället för att leka värsta rockstjärnan långt innan han de facto blev en: oskuldsfullt, vindlande, vidöppet för varje tänkbart scenario. Speciellt i förstnämnda låt får man känslan att musikerna hittar fram till arrangemanget samtidigt som de spelar, att det skulle kunna bära i väg åt alla möjliga håll. Trots att de står på samma punkt från början till slut sitter man som lyssnare på helspänn i väntan på vad som ska komma härnäst.
Ifall bandet framöver lyckas uppbåda den laddningen lite oftare kommer de där låtarna förr eller senare att våga leta sig fram till Chatham County Line också, det törs jag nästan lova.
PIERRE HELLQVIST
2008-03-04