Fosca: The Painted Side of The Rocket

FOSCA
The Painted Side of The Rocket
But Is It Art?/Border
8

En londonförort, slutet av november, 2003.
   Innanför husets väggar pågick efterfesten för fullt; ystra fötter letade danssteg över solkiga heltäckningsmattor, skön sång studsade i draget från undermålig isolering.
   På farstubron utanför stod dock Stefan och jag, min sluddrande röst och svajande lekamen ansvarade för underhållningen under tiden han rökte upp en mentholcigarett.
   – Vilken schabla bra kväll, å Acksjon Bajker va schå himla br…
   Då, plötsligt, stördes det stilla samkvämet. Dörren bakom våra ryggar flög upp, en oantastligt klädd man klev över tröskeln. Han passerade oss, mumlade något om vin och fortsatte den målmedvetna vandringsfärden.
Fortsatte den medan två par ögon följde honom intensivt, blicken fäst tills han försvunnit i den grådaskiga morgonen.
   Först då, mål i mun igen. En suck i samstämmig kör; »åh, Dickon«.
   Lo-fin och DIY-ivrandet tog i princip död på min barndoms idoldyrkan. De ouppnåeliga artisterna blev helt plötsligt kött och blod och kan de, kan jag. Relationer förbytta från dyrkande till vänskapliga. Allt är gott.
   Men, som sagt, i princip. Då och då återgår jag till det fnittrande fanstadiet, börjar allvarligt fundera på att tapetsera mina lägenhetsväggar med vaselinsmetiga och självlysande affischer.
   Och ett av dessa »då« är så fort London-bon Dickon Edwards – sångare, låtskrivare, textförfattare och gitarrist i Fosca – korsar min väg eller ger ut ett nytt alster.
   Dickon är nämligen en Popstjärna. Han skriver ytterst intelligent lyrik om och kring relationer, utanförskap och livsåskådningar, hans melodier rör sig i en urbrittisk assimilieringstradition – Roxy Music hit och Postcard dit och Duran Duran hit och northern soul dit och Whigfield hit, plocka det bästa och gör det ditt – och han är oerhört stilig och läcker ur alla estetiska vinklar och vrår som finns.
   Ett föredöme på piedestal… och nu mer än någonsin eftersom svenska But Is It Art realiserat ett par Fosca-skivor i tät följd! Med tanke på att Foscas diskografi innan dem räknade två fullängdare på nio år som band (»On Earth to Make the Numbers Up«, 2001 och »Diary of an Antibody«, 2004) är allt hjärtstillestånd. »In Concert« – en i november utgiven liveplatta som spelades in på Rip It Up-festivalen i Värmlandsbro förra sommaren – är väl egentligen inte nödvändig rent artistiskt, men eftersom det är Fosca bör du ladda ner den från butisitart.org. Det nyss släppta studioalbumet »The Painted Side of the Rocket« är däremot en triumf från alla håll och kanter. Trummor dunkar taktfast, synthar piper vackert och elektriskt, gitarrer drillar medryckande och Dickon croonar rader som »but darling won’t you come down from the cross?/’Cause someone else here needs the wood« på det där vekt kraftfulla sättet han behärskar så bra.
   Ett välkommet återvändande, formen fortfarande god och konsten känns igen.
   – Troru han kommer tillbaka?
   – Nej. Vi går in.
   Fimpen slängd i rabatten, skorna skrapade mot välkomstmattan och Stefan och jag återvände till tjoet och tjimmet. Möttes där av vänner, bekanta.
   – Vi träffade Dickon, proklamerade jag glatt.
   – Jamen, han var ju här, svarade resten av deltagarna.
   »Ni fattar ingenting«, replikerade jag surt och väldigt felaktigt i tanken. »Jag träffade Dickon. Och någon gång ska jag skryta om det i en recension. Undrar förresten om han är med i senaste numret av Okej?«
JOHAN JACOBSSON
2008-03-04