Wildbirds & Peacedrums: The Snake

WILDBIRDS & PEACEDRUMS
The Snake
Caprice/CDA
Betyg: 8

Ibland känns det bara så löjligt långt till jazzen. Som härom dagen, när Sveriges Radio P2 presenterade sina nomineringar till prestigepriset Jazzkatten, och nitton av de tjugo på listan var män. Jag antar i och för sig att de som chefar över det priset får göra som de vill. Vill de traditionsenligt samlas en gång om året för att spätta loss sig från resten av musikvärlden, så be my guest för Guds skull.
   Det är dock en verksamhet som jag spontant kan tycka känns lite svår att försvara som något man ska ha rätt till licenspengar för, men det är kanske inte precis huvudproblematiken i sammanhanget.
   Jazzkattens referensgrupps åsikter verkar dessbättre inte gälla för hela det här landets församlade jazzelit. I januari tilldelades Wildbirds & Peacedrums Rikskonserters fina utmärkelse Jazz i Sverige, och när nätverket för improviserande musiker, Impra, presenterade en alternativ nomineringslista för manliga Jazzkatten, kallad Jazzpuman, fanns Mariam Wallentin, ena halvan av förra årets mest omskakande jazzgenombrott med bland namnen.
   Allt annat hade givetvis varit oförsvarbart.
   Få är de just nu som på samma sätt som Wildbirds & Peacedrums ensamma kan lyfta intresset för en hel genre hos en ny publik.
   Faktumet att jazzvärlden också börjar få upp ögonen för den sedan tidigare i popvärlden uppskattade duon ger minst sagt hopp för framtiden i allmänhet, och jazzens framtid i synnerhet. En framtid som med Jazzkatten i färskt minne ju ändå måste sägas annars ser aningen dyster ut.
   I Jazz i Sverige-priset ingick ett skivsläpp på Caprice Records, och det är alltså »The Snake« som är priset. En skiva som på alla sätt och vis gör tydligt att Mariam Wallentin och hennes trumslagande äkta make Andreas Werliin kommit långt det korta år som gått sedan deras snudd på hypnotiska debut »Heartcore«. Från albumets inledande, drömskt vokala »Islands«  till desperata crescendot »Chain of Steel« och så slutligen finalen där avslutande balladen »My Heart« och om möjligt ännu mer storartade ljudmässiga kameleonten »Liar Lion« ger en mycket stark känsla av att den här skivan är gjord av två musiker som klivit ur sina respektive skal. Det är befriande genrelöst och gränslöst. En osannolik sammansmältning av färger och klanger som ger ekon av hundratals år, och en millisekund, på samma gång. Hela tiden med Mariam Wallentins otroligt kraftfulla röst i centrum, en ton så stark att den verkar inte bara kunna flytta berg utan också försätta hela världar i gungning.
   »Jazz är väldigt brett i dag, det spänner från improvisation till pop och världsmusik.«, sa Karin Inde, sekreterare i Impra, på tal om Jazzkatten-nomineringarna. Sveriges Radio har också lovat en översyn av rutinerna kring hur det egentligen går till när deras prestigepris delas ut, år efter år till män, män och åter män. Det vore väldigt roligt om 2009-års vinnare äntligen kunde få vara en kvinna. Och det vore ännu roligare om hon dessutom hette Mariam Wallentin.
   Wildbirds & Peacedrums är nämligen exakt det band som borde överösas av jazzvärldens alla priser. Inte bara för att de är så förbannat bra på att säga tack att de gör det med en skiva som »The Snake«, utan också för att de står för en alternativ svensk jazzframtid.
   Antingen kan det fortsätta i gamla Jazzkatten-spår med en värld som glider längre och längre i väg på den musikaliska kartan, för att till slut dö ut, eller så kan man uppmuntra den här sortens hybrider, som inte bara presenterar jazzen för nya publiker utan faktiskt också till slut kommer att vara de som håller den vid liv.
   Ibland känns det bara så löjligt långt till jazzen.
   Men bara fem minuter med Wildbirds & Peacedrums får den att kännas hoppfullt nära igen.
SARA MARTINSSON
2008-03-11