The Black Crowes: Warpaint

THE BLACK CROWES
Warpaint
Silver Arrow/Playground
Betyg: 1

Min ursprungliga intention med denna recension var att skriva ett försvarstal.
   Inte direkt för den här skivan, men för bandet som står bakom den. Undertecknad tillhör nämligen den silent minority i Sverige som bestämt hävdar att The Black Crowes åstadkommit ett och annat av värde. Förvisso länge sedan nu, sisådär femton år, men ändå. Det är nämligen lite för ofta som det här bandet får symbolisera det mesta som anses vara ondskefullt med sydstatsrock.
   I själva verket är 1992 års »The Southern Harmony and Musical Companion« egentligen allt – bra, till att börja med – vad Primal Screams på sin tid egendomligt upphaussade rockklichéuppvisning »Give Out But Don’t Give Up« aldrig var i närheten av ett par år senare. Dessutom: då, i en tid av heroinsunkig grunge och snabbt ensidig shoegaze, fick vi plötsligt snyggt rullande rock’n’soul när vi som minst förtjänade det men som mest behövde det. Vare sig man är beredd att medge det eller ej krattades därmed vägen för såväl Wilco som Drive-By Truckers och en hel hög med forna indietomtar som hastigt kom att surra om Faces storhet.
   Tyvärr krävs det inte många minuter av »Warpaint« för att jag ska inse att det just nu är lite fel läge att agera skyddsvakt åt bröderna Robinson och deras med åren ständigt utbytbara manskap. Att bandet efter mer än tjugo år lider brist på idéer är väl en sak, speciellt som »idéer« aldrig var deras grej ens när det begav sig. Egentligen var inte heller »låtar« något signifikativt för Atlanta-gruppen, snarare deras sväng och hänryckta engagemang. De egenskaperna räckte för att sparka liv i en genre som länge ansetts död, begraven och väldigt förbjuden.
   Att deras sjunde album inte innehåller minsta antydan till försök att skriva låtar kan man alltså ha överseende med. Värre är att både sväng och passion helt saknas. Låtar börjar, låtar slutar lite för många minuter senare – där emellan får vi jämmer, jam och på tok för många joints. Och när jag lyssnar igenom bandets övriga skivor från det senaste decenniet påminns jag om att det faktiskt har förhållit sig på så vis en lång tid. Att Chris Robinson allt mindre sjunger och numera mest kraxar som den typ av bevingade krakar som återfinns i gruppnamnet gör inget mer uthärdligt.
   Om det inte längre finns något fint i kråksången, vad ska vi då med den till?
PIERRE HELLQVIST
2008-03-11