Radar Bros.: Auditorium

RADAR BROS.
Auditorium
Merge/Chemical Underground/Border
Betyg: 8

Nej, jag har inte haft ingående kontakt med Jeff Putnam och hans tålmodiga slowcorekamrater sedan 1996 års självbetitlade, tidsenligt introspektiva debutalbum.
   De har hela tiden funnits i blickfångets periferi, men aldrig i dess centrum. För mig har LA-bandet jämt haft karaktären av »intressant koncept« snarare än en grupp man återvänder till för låtarnas skull – vilket exempelvis åtskiljer dem från mer eller mindre tydliga efterföljare som Grandaddy och The Court & Spark.
   Varför Radar Bros femte album lämnar ett större intryck än föregångarna har jag märkbart svårt att sätta fingret på. Deras allt annat än sönderstressade stämningskulisser är alltjämt lika viktiga som någonsin melodierna, med den skillnaden att det denna gång inte sker på bekostnad av låtskrivandet. Man ska heller ingalunda underskatta betydelsen av de intrikata, supersofta sångarrangemang som får vissa låtar att framstå mer märkvärdiga än vad de egentligen är.
   På det stora hela är det en skiva som låter fantastiskt.
Produktionen porlar, kluckar och vaggar lyssnaren till ro med samma trygga, metodiska tvärsäkerhet som en av mänskligt fördärv ännu oanfäktad älv.
   Putnam kan knappast kallas en stor sångare, men hans röst rymmer subtila känslospröt som behöver en så här spröd, luftig ljudbild för att komma till sin rätt. Tänk dig Mercury Rev-sångaren Jonathan Donahue i mindre manierat skick. Lägger du därutöver till Henry David Thoreaus naturfilosofiska transcendens tonsatt av skamlöst tillbakalutade kalifornienrockare kommer du rätt nära »Auditorium«.
PIERRE HELLQVIST
2008-03-18