Johnossi: All They Ever Wanted

JOHNOSSI
All They Ever Wanted
V2/Universal
Betyg: 4

För nästan på dagen tre år sedan såg jag en överlycklig John Engelbert på scen i Gävle. Sprudlande och energisk, det var som att Johnossis gitarrist och sångare just där och då inte kunde ha befunnit sig på någon bättre plats. Men det var inte Johnossis andra hälft Oskar »Ossi« Bonde som var med på rockklubbens scen, utan Håkan Hellström och hans mannar – Engelbert ingick i bandet för en turné.
   Nu är Johnossi på egen hand en pålitlig livemaskin, och tur är nog det. Rätt mängd energi och furiösa attacker kan ofta dölja brister i låtkvalitet.
   Ändå lyssnar jag alltså på bluesrockduons andra platta och minns tillbaka på en kväll med Håkan Hellström. Antagligen har det att göra med Johnossis uppenbara begränsningar. Nej, jag tänker inte på att Ossi och John bara är en trummor- och gitarrduo. När de kom fram för några år sedan, till synes från ingenstans rakt in som uppvärmare på en Soundtrack Of Our Lives-turné, skrev många – alla – om Johnossi som ett svenskt svar på The White Stripes. Vilket är ungefär lika träffande som att jämföra Eric B. & Rakim med Suicide, bara för att det är två personer inblandade i varje grupp. Okej för att Johnossis musik bottnar i samma grogrund som paret White; rå bluesifierad rock’n’roll med högt oktavläge. Men där slutar likheterna.
   Redan den självbetitlade debuten skvallrade om att vi har att göra med två killar som rent musikaliskt låter väldigt svenska. Uppföljaren »All They Ever Wanted« förstärker svenskheten, och då syftar jag inte på felstavningarna i texthäftet. I flera låtar ekar det nämligen av Silverbullits gråa mörker och Broder Daniels desperation, men Engelbert och Bonde delar inte alls deras förmåga att få fram en magisk tungsinthet. I stället larmar de två på så gott de kan och då oftast i samma ljudläge. Vanligtvis lyhörde producenten Jari Haapalainen verkar ha ställt in reglagen på ett uppskruvat läge och sedan lutat sig tillbaka. Kanske kunde han inte göra så mycket åt Johnossis låtmaterial, som skulle må bra av expansion och dynamik.
   Även om jag gillar en del här – inledande »18 Karat Gold« är effektiv och singeln »Bobby«, med Markus Krunegård på stämsång, sticker ut – låter för många låtar som låten innan. Och kanske är det just därför som jag i tanken återvänder till Håkan Hellströms liveband, som den där kvällen krängde åt alla håll och inte bara körde på i ett läge.
   Ett råd inför nästa skiva: skippa bluesgrejen helt och hållet, det blir ändå bara övertydligt och fel. Satsa i stället på någon annan musikalisk inriktning. Då tror jag att ni kan bli riktigt relevanta.
ANDERS DAHLBOM
2008-03-25