Veronica Maggio: Och vinnaren är…

VERONICA MAGGIO
Och vinnaren är…
Universal
Betyg: 7

2008 är det många popartister som hemskt gärna vill göra en Amy Winehouse. De letar i vintagebackar efter ett tidigare årtiondes sound som de kan uppdatera sin ljudvärld med. Hur resultatet låter brukar allra mest bero på artistens integritet och egenskaper.
   Veronica Maggio – som slog igenom för två år sedan med singeln »Dumpa mig« – tar risken och hamnar på rätt sida av »originell«. På sitt andra album bevisar hon att hon sitter inne med skärpa, talang och inte minst en rejäl portion jävlaranamma. Att underbarnet Oskar »Kihlen« Linnros (Snook, Maskinen, Petter, med flera) sitter bakom spakarna leder till en fjäderlätt och smart popproduktion som flirtar med hiphop, klassisk Motown och modern soul.
   Det låter självsäkert och sexigt på ett sätt som vi inte är vana att höra i svensk popmusik. Den tjugosjuåriga sångerskans framförande är både flickaktigt och moget på samma gång. Med stolt röst och ett direkt, enkelt tilltal framför hon sina iakttagelser om kärlek, tristess och storstadsliv. Halvitalienska och Uppsala-uppväxta Veronica är outsidern med tillräckligt mycket distans för att klarsynt kunna beskriva en vardag som storstadsbor i allmänhet, och stockholmsbor i synnerhet, kan känna igen sig i. Den kan anklagas för att vara både provinsiell och banal men är så skarp att det lätt kan förlåtas.
   »Alla ska bli nåt/ Ingen är ingen speciell/Här i staden/Alla ska bli en ny person/Här i staden/Alla sliter/alltid trötta från igår/Här i staden«
   – »I staden växer inga blommor«
   När senast fick vi höra så här krispig och självklar svensk pop som vare sig står med prefixet »indie« eller har blivit schlagerförenklad?
NICOLA PRYKE
08-04-01