Bon Iver: For Emma, Forever Ago
BON IVER
For Emma, Forever Ago
4AD/Playground
Betyg: 8
Eddie Vedder låg förra året bakom filmmusiken till Sean Penns »Into the Wild«. Filmen är ett naturromantiskt drama om hur den amerikanske nyhobon Christopher McCandless frivilligt lämnar civilisationens krav och efter irrvägar hamnar i en gammal skolbuss ståendes i Alaskas vildmark, där han så småningom svälter ihjäl. Vedders musik är inte alls dum, Pearl Jam-mannen målar upp storslagen skriet från vildmarken-rock med akustiska gitarrer och frihetskänslor. Den ger en ljudbild av naturen utanför McCandless buss.
Bon Ivers »For Emma, Forever Ago« skulle kunna vara det perfekta soundtracket om McCandless i stället vände naturen ryggen och bara stirrade in i bussen.
Jag lovar, det är precis vad jag känner de första gångerna med Bon Iver i lurarna. Alltså innan jag läser på och inser att Justin Vernon, mannen bakom Bon Iver, verkligen spelade in debuten själv under fyra månader i en avlägsen stuga i Wisconsin. Du kommer att höra samma sak själv när du lyssnar.
För lyssna bör du.
Vernon släppte »For Emma, Forever Ago« redan förra året, men det spelar mindre roll. Det mesta här låter som att det spelades in för trettio år sedan.
Varför upphovsmannen bosatte sig fyra månader i en stuga vet jag inte. Kanske behövde han vara sig själv ett tag efter att hans gamla indierockband föll samman. Med några mikrofoner, en gitarr och en stuga hittar han fram till magiskt beslöjade melodier som liksom svävar fram. Ofta låter det som om TV On The Radios Tunde Adebimpe och salig Elliott Smith satt sig ner och låtit bandaren rulla nattetid. En säregen blandning av intimitet, närvaro och omvälvande ensamhet, allt framfört med en sprödhet som för varje lyssning framstår som lite mer falsk. »For Emma, Forever Ago« innehåller några av de starkaste singer-songwriterstunder jag hört på länge.
I näst sista spåret lägger Vernon pålägg med trummor och blås. Det låter fortfarande bra, men magiken bryts. I avslutande »Re: Stacks« är ordningen återställd, Vernons höga stämma plus en försiktig men självklar akustisk gitarr. Fram väller känslan av att titta ut genom fönstret och se vårsolen bryta igenom.
Det är samma känsla, oavsett om man sitter i gammal buss i Alaska, i en stuga i Wisconsin eller på ett kafé på Södermalm.
ANDERS DAHLBOM
2008-05-13
