Born Ruffians: Red, Yellow and Blue
BORN RUFFIANS
Red, Yellow and Blue
Warp/Border
Betyg: 6
Jag vet att det finns ett ord som perfekt skulle kunna sammanfatta Born Ruffians debutalbum. Ett enda enkelt ord skulle kunna summera alla glädjeutbrott och allt tjoande och tjimmande som ryms i de elva låtar som utgör »Red, Yellow and Blue«. Exakt placera fingret på den Rusty Santos-producerade skivan. Komprimera hela Toronto-trion. Kruxet är bara att jag inte hittar det.
Varenda liten artikel som handlar om Born Ruffians nämner deras ringa ålder. Överallt påpekas att de fortfarande är tonåringar. Jag hade aldrig gissat att musiken som följt med mig på många, långa promenader under den senaste veckan skapats av ett gäng omyndiga. Jo, det är klart att den lyckliga och lite obekymrade stämningen på »Red, Yellow and Blue« skvallrar om ungdom. Och, visst, Luke Lalonde låter emellanåt som om han nyligen passerat målbrottet. Men skivan är liksom överraskande disciplinerad mitt i all rastlöshet. Den kastar sig mellan eufori och samlad stämsång, där varje utbrott låter genomtänkt.
Det är just det som hindrar mig från att bli mer än lite mer än måttligt förtjust i Born Ruffians. Det går inte att förneka att Luke, Mitch och Steve skrivit en hel hop med smittande poplåtar. Låtar som kommer att få andra tonåringar på festivaler att skrika sig hesa ikapp med bandet på scen. Effektivt hopsnickrade sommarnattsanthems.
Men, just allt det där tjo-och-tjimmet och hej-å-hået låter till slut lite för mycket som en berusad chalmerskör på rövartåg för att jag ska falla fullkomligt.
Och, nej, jag hittar fortfarande inte det där ordet. Men det känns som om det börjar på e.
JOSEPHINE OLAUSSON
2008-05-13