Scarlett Johansson: Anywhere I Lay My Head

SCARLETT JOHANSSON
Anywhere I Lay My Head
Warner
Betyg: 5

Nu är den så äntligen här!
   Den rena mardrömmen för alla de som buade, busvisslade och pekade finger åt Scarlett Johansson när hon – i slutet av The Jesus And Mary Chains comebackspelning på fjolårets Coachella-festival – välkomnades upp på scenen av Jim Reid för att sjunga refrängen i »Just Like Honey«.
   Jag hade själv ingenting emot det korta gästspelet, hade ingenting emot Scarletts förvånansvärt veka sång.
   Jag hör nämligen till den lilla kategori av kritiker som inte har något principiellt emot när filmstjärnor tar sig ton i musikaler – eller brister ut i sång på fritiden – så länge de håller sig på rätt sida om det överteatrala.
   Men om det är något jag har svårt för så är det Den Totala Meningslösheten, den som Scarlett Johansson här manifesterar med sitt debutalbum. Skivan – som till tio elftedelar består av, gäsp, Tom Waits-covers – är förvisso ett under av underteatralitet. Scarlett pratsjunger med en röst som återigen är så mörk som vi vant oss vid i hennes filmer, David Bowie körar lite här och där som en Gud, och hennes enda egenskrivna sång – »Song for Jo« – hade med lätthet kunnat placeras på det superdrömska soundtracket till »Lost in Translation«.
   Men det är likväl ett debutalbum – och ett debutalbum får aldrig någonsin vara något så fantastiskt fantasilöst som en enda lång tribut till en kalifornisk kuf.
   Detta oavsett om man som Scarlett, lite här och där, lyckas överglänsa den kaliforniske kufens överteatraliska original.
MARCUS JOONS
2008-05-20