The Hold Steady: Stay Positive

THE HOLD STEADY
Stay Positive
Rough Trade/Border
Betyg: 6

»Boys and Girls in America« var ingen perfekt skiva men så sprängfylld av rockmemorabilia, förtätad existentialism och den typ av schvung som uppstår när pedaler trycks i botten att man som lyssnare fann sig tryckt mot sätets rygg från första stund till sista. Hur ofta har det skett på den här sidan av »Scream, Dracula, Scream!«?
   Det oväntat stora genomslaget för Minneapolis/Brooklyn-kvintettens tredje album kan åtminstone delvis förklaras med att det inte bara handlade om musik; det var livet självt, sett i backspegeln men utan minsta antydan till att vilja stanna där, som sköt ut ur högtalarna på en vådlig volym.
   Episka serenader av det slaget innebär inte sällan sammanbiten vrede, känslostarka återblickar och triumfatorisk eufori sida vid sida med katolsk skuld – minns andliga och musikaliska själsfränder som Bruce Springsteens »The River«, The Replacements »Let It Be«, Hüsker Düs »New Day Rising« och Buffalo Toms »Let Me Come Over«. Alltså en skiva som säger som det är utan att göra för stor grej av det, och även om det inte är så enkelt som man tror är det alltid lika drabbande när det görs med sådan tvärsäker pondus. På »Boys and Girls in America« visste Craig Finn och hans kamrater vad de ville få sagt och hur det skulle låta. Att det lät som deras uppväxt gjorde inget när den vid det här laget är tillräckligt gammal för att den åter ska upplevas ny.
   Problemet med »Stay Positive« är att The Hold Steady inte längre befinner sig i rörelse. Önskar man vara lite elak – och det gör man egentligen inte, bandet verkar ju så sympatiskt – kan man beskriva plattan som en fantasilös repris av föregångaren, fast med lite fler instrument. Det låter helt enkelt som att de vill kräma ut mer av det framgångsrecept som gav dem den position de åtnjuter i dag.
   Lika svårt som det är att klandra dem för det vägvalet (inte minst med alla deras hundår i åtanke), lika lätt är det att denna gång hitta brister snarare än tillgångar. Då ska man ändå ha klart för sig att albumupptakten utmärks av en ännu hårdare knockoutpunch än senast. »Constructive Summer« och »Sequestered in Memphis« är blytunga rocksmockor där bredast tänkbara riff och rullande pianon bereder väg för Finns karaktäristiskt framspottade ordsvada som hyllar Joe Strummer och kryllar av briljanta rader i stil med »me and my friends are like/the drums on ’Lust for Life’«.
   Men det är uppenbart bandet självt som tar mest stryk av den förkrossande starten, luften går helt ur dem. Balladen »Lord, I’m Discouraged« hör till skivans fåtaliga toppar, även om den undgår att beröra på samma sätt som »First Night« senast. »One for the Cutters«, »Navy Sheets« och »Yeah Sapphire« är däremot rock i dess mest förutsägbara skick. Det finns mer av den varan, där sångarens ymniga textmassa plötsligt känns forcerad – ungefär som Elvis Costello när han inte vet vart han ska ta vägen med allt sitt uppskruvade intellekt.
   Allt förvärras av att Hold Steady, antagligen medvetna om materialets ihålighet, försöker skapa skönhet och dramatik med krystade inslag av harpsichord, såg och mandoliner; för det här kompakta rockmullret minst lika oklädsamt som det är att spä ut rökig single malt med Coca-Cola. Bandet har suttit vid lite för många bardiskar för att veta bättre än så.
PIERRE HELLQVIST
2008-06-17

»Stay Positive« släpps 14 juli.