The Subways: All or Nothing

THE SUBWAYS
All or Nothing
Infectious/Warner
Betyg: 6

Rockens historieskrivning är ofta statisk. I SVT visades nyligen »Sixties«, en svensk musikserie med gamla liveklipp och småputtriga intervjuer med de som var med under det decennium när Beatles var nya. Inget fel med tillbakablickar – jag är en trogen Mojo-prenumerant – men rockhistoriens första kapitel skrivs i sådana sammanhang alltid om och om och om igen. Vi har hur många gånger som helst vid det här laget hört och läst att »Sgt. Pepper« förändrade popen och att alla som hörde »The Velvet Underground & Nico« startade ett eget band. Det är säkert sant, eller var. Jag tror nämligen inte att dagens punkrockare som hör Velvet känner sig nödda och tvingade att börja rocka. Då finns det helt andra album som betyder så mycket mer. Tre vanliga nutidsklassiker för bandstartare är Nirvanas »Nevermind«, »Enema of the State« med Blink-182 och – överläget mest skyldig som grundbult för flest antal poppunkband därute – Green Days »Dookie«.
   The Subways är inget undantag. På andra skivan får det brittiska bandet hjälp av Butch Vig, och »Nevermind«-producenten får till en luftig, dynamisk ljudbild som gör att låtarna känns lite starkare än vad de nog är. Klart bäst blir Hertfordshire-trion när sångaren Billy Lunn och suveräne basisten Charlotte Cooper växelskriker åt varandra med larmiga gitarrer som drar åt Therapy- och Mclusky-hållet. Balladerna försöker allihop låta som Green Days »Time of Your Life«. Det gör de inte.
   Men allt eller inget med Subways? Jag väljer lite mer än hälften.
ANDERS DAHLBOM
2008-06-17

»All Or Nothing« släpps 1 juli.