Way Out West, dag 1
Att tjuvstarta en festival med en klubbkväll där massor av band och artister spelar på olika konsertlokaler är ett smart och sympatiskt drag. Hela staden involveras, lever upp, under några hektiska timmar. Antingen kan man rikta in sig på ett ställe eller springa runt som ett jehu. Om inte köerna är omöjliga att forcera, det vill säga.
Jag var lite sugen på att dra till Jazzhuset för att se Silje Nes, Ingrid Olava och Wildbirds & Peacedrums, men valde ett annat upplägg. Four Tet på Kajskjul 8 och Health och No Age på Pusterviksbaren. Planen sprack. Det blev en hel kväll i det avlånga hus mellan operan och kasinot nere vid hamnen som mest förknippas med räkmackor och dansbandsmusik. Four Tet var av någon anledning försenad – flygstrul kanske, jag vet inte – och allt blev utdraget, spelschemat kastades om och Kleerup som skulle avsluta kvällen spelade först. När den brittiske electronicatrollkarlen Kieran »Four Tet« Hebden stängde av sina apparater var klockan kvart i två. Tre timmar senare än beräknat.
Vad kan jag säga om Kleerup?
Jag går aldrig och ser den här typen av musik live och tyckte till en början att det var en exotisk upplevelse. Å andra sidan en märklig festivalstart. Det kändes som att hamna på vilken storstadsklubb som helst, en vanlig lördagkväll på Avenyn eller Stureplan. »Longing for Lullabies« – med Titiyo på sång – var konsertens höjdpunkt, även om lite av den suggestiva känslan försvann i jobbig partypartyparty-estetik. Andreas Kleerup skulle vinna mycket som liveartist på att köra stramare, mer avskalade versioner av låtarna. Nu blev det mest mischmasch av alltihop, med en rappare som kändes helt malplacerad som alternativ till sångerskorna på skivan. Inget snack däremot att Andreas Kleerup älskar att stå på scenen. Han klättrade upp på takbjälkar och publiksurfade i rena Iggy-ruset. Det gick hem, absolut, men jag stod mest och gäspade, inte minst på grund av en långdragen final.
Kieran Hebden skriver inga superhits. Men han kunde göra det, om lusten fanns. Det är jag helt säker på. Han är extremt musikalisk och skulle kunna behärska vilken genre som helst. Konserten jag såg för fem år sedan någonting var lysande, i svallvågorna av det snudd på mästerliga albumet »Rounds«. I går påverkades han möjligen av klubbatmosfären och körde en mer uppskruvad, hårdare konsert. Med lite datorer och en sampler plockades hela den elektroniska musikhistorien ner och flög ut i oanade kombinationer. Han lekte men hade samtidigt full kontroll, uppdaterade triphop, bankade i gång monoton krautsynth, landade på ravefesten för att plocka upp några gyllene melodier. Synd att frijazzen som han älskar inte kom fram, men han hade så mycket annat att bjuda på. Kul dessutom att få se Tenori-On. Det är ett instrument som Yamaha nyligen lanserat, en slags sequencer som även fungerar grafiskt – både en leksak och ett avancerat instrument. Mumma för tekniknördar men även ett underhållande liveinstrument.
Ingen helt lyckad start för min del på årets Way Out West, trots allt.
Nåja. Nu är det bara att ge sig ut i vätan. Trängas med tjugofemtusen pers. Ladda inför Kenge Kenge, Yeasayer, Sonic Youth och andra godbitar.
