Micah P. Hinson: Micah P. Hinson and The Red Empire Orchestra

MICAH P. HINSON
Micah P. Hinson and The Red Empire Orchestra
Full Time Hobby/Border
Betyg: 6

Han fortsätter med sina svartvita omslagskonvolut prydda av egenhändigt tagna fotografier på tämligen avklädda damer. Min egen amatörpsykologiska teori går ut på att låtskrivaren från Texas mest av allt, lite sisådär subtilt, önskar ge en hint om hur naken han själv står i sina låtar. Eller så kanske det handlar om hur utlämnade vi alla är.
   Micah P. Hinson slog an tonen direkt med 2004 års prisade debutalbum »Micah P. Hinson and the Gospel of Progress«, en avskalad och påträngande skiva som följde på några års personligt tumult. Som tonåring hade han kastats från småstadstristessen (»Om USA hade en röv skulle det mycket väl kunna vara Abilene«, som han gentilt sa om uppväxtorten i Sonic #22) rakt in i ett äventyr som började med fotomodellsromans och slutade med hemlöshet. Däremellan hann han bli drogberoende, bankrutt och satt bakom galler.
   Bästa tänkbara singer-songwriterupptakt alltså.
   Två år senare kom uppföljaren »Micah P. Hinson and the Opera Circuit«, där den unge talangen tog i på ett annat sätt. Då inte endast i betydelsen att han använde sig mer av band utan främst för att han alldeles uppenbarligen befann sig i en emotionell utförsbacke som såg ut att leda rakt ner i diken man ogärna önskar frekventera. Skivan var en katarsis som han antagligen var tvungen att genomgå; bitvis briljant, bitvis besvärande.
   Micah P. Hinsons tredje riktiga album är en återgång till debutens lågmäldhet, även om de tidigare så undersköna melodierna och trasiga texterna denna gång andas ett större mått av trygghet och harmoni. Det är en lyckligt gift man vars svåraste uppgift numera består i att uthärda tomheten de gånger hon inte finns vid hans sida. Arrangemangen är romantiska och försiktigt intagande, hans sång däremot alltjämt nollställd någonstans i närheten av Bill Callahan, David Berman och Calvin Johnson.
   Egentligen är det nog inte så mycket föregångarnas desperata svärta som saknas, snarare låtar som verkligen fäster. Den graciösa återhållsamheten är närmast Leonard Cohen-värdig, ändå bränner det bara till i avslutande »Dyin’ Alone«. Bara där får vi en hint om hur naken han en dag kan komma att stå. Eller om det nu handlar om hur utlämnade vi alla riskerar att bli.
PIERRE HELLQVIST
2008-08-19