Jim O’Rourke: Long Night

JIM O’ROURKE
Long Night
Streamline/Border
Betyg: 8

Jim O’Rourke och jag gled, allt medan tjugohundratalet fortskred, isär.
   Varför marken rämnade mellan oss? Låt mig räkna upp svaren på den frågan.
   Den senaste låtbaserade skivan som bar hans namn – »Insignificance«, från 2001 – anser jag fortfarande för ojämn. Hans Wilco-samarbeten och plattorna med Loose Fur lämnade mig ofta med ett kallt hjärta och en understimulerad hjärna. Inhoppet i Sonic Youth borde realiserat bättre alster, om du frågar mig. På pappret ett av världens bästa band, ur stereon något som aldrig nådde full potential.
   Sorgliga konstateranden, orsakerna att mitt innerliga studerande av Jims toner och mina kärleksbetygelser åt Chicago-hållet till ersattes av svalt avståndstagande.
   Men även sorgliga konstateranden som för med sig nostalgi, minnen av det som en gång var. Minnen som aldrig kan befläckas eller ignoreras.
   Minnen av nittiotalet. Då grunden till min lilla fanatism lades. Då Jim bland mycket annat utgjorde ena hälften av Gastr del Sol och en fjärdedel av Brise-glace, då han gav ut soloalster som »Bad Timing«, »Happy Days« och »Terminal Pharmacy«.
   En härlig tid… som med all önskvärd konsekvens kulminerade 1999, då den mästerliga och synnerligen melodiösa CD:n »Eureka« och den minst lika välkomponerade EP:n »Halfway to a Threeway« såg dagens ljus.
   Från minimalism, avantgarde, musique concrète och postrock till pop; Jim presterade ett fantastiskt och oerhört musikaliskt rikt årtionde.
   Vem kan motstå något sådant? Inte jag, som sagt. »Så den här satsen är sönderskuren med ett rakblad? Åh, föd mina bäbisar!«
   Uppmärksamma läsare har dock noterat tempus i meningen som inledde denna recension; imperfekt. Ty glidandet är historia nu, Jim och jag är såtaste vänner. Och det har vi ett gäng nygamla utgåvor att tacka för.
   2008 har nämligen hittills inneburit tre Jim-relaterade och tidigare ohörda fullängdshögtidsstunder från förr; »Mizu No Nai Umi«, »6 Oscillators 87/Guitar 88« samt »Long Night«. Dessutom har Drag City åter släppt »Tamper«, väldigt vist eftersom det var sjutton år sedan Extreme Records realiserade den.
   Omstart och återvändo som gör att jag ånyo faller huvudstupa.
   »Long Night« spelades in 1990 – när Jim var tjugoett år gammal – men ser nu alltså sin albumdebut. Den består av två dronestycken över två bitar aluminium; drygt två och en halv timme upplevelser sammanlagt. Sålunda är den inget man bör ta del av vid rastlösa tillfällen, hellre då vänta tills ens lugn lagt sig och lamporna släckts.
   Detta sagt så är det ett väldigt tryck och en rasande rörelse i tonerna som Jim pressar ur sin elektronik. Ljudlandskapen som växer fram i och med att »Long Night« fortskrider snirklar sig om varandra, rister, sjunker ner, dyker upp, omformas ständigt, söker nya vägar, utmanar och smeker. Likt vårfloder som urholkar glaciärer pressar de sig framåt, ostoppbara.
   Riklig belöning för investerad tid.
   Nu väntar jag med spänning på färskt material från Jims håll. Enligt karln själv sitter han just nu i nya hemlandet Japan och lägger de sista händerna på två verk.
   Välkommen tillbaka. Låt oss aldrig skiljas igen.
JOHAN JACOBSSON
2008-08-19