Andre Williams & The New Orleans Hellhounds: Can You Deal With It?
ANDRE WILLIAMS & THE NEW ORLEANS HELLHOUNDS
Can You Deal With It?
Bloodshot/Border
Betyg: 8
Ta betäckning allesammans! Andre Williams är tillbaka med en ny skiva och då går ingen människa säker. Det spelar ingen roll att gubben fyller sjuttiotvå år i höst – redan i första låten, »Can You Deal With It?«, står det klart att han är lika full i fan som alltid. Och han har ett fantastiskt band i ryggen.
Det börjar med en dramatisk orgel och ett smutsigt, sönderrostat gitarriff innan Williams kliver in i handlingen. »I like the way you talk, I like the way you walk«, gruffar han. »I like the rhythm in your booty.« När han når fram till refrängen – där han spårar ur totalt medan gitarriffet kommer tillbaka och några tjejer hojtar »YEAH! YEAH! YEAH!« i bakgrunden – kan jag inte låta bli att skratta av ren och skär glädje. Garagerock blir sällan bättre än så här.
Andre Williams är en rätt obskyr figur, men har onekligen ett CV som imponerar. Hans första singel, »Bacon Fat« från 1956, letade sig in på Billboards topp 10-lista. Det var han som skrev »Shake a Tail Feather«. Han har figurerat i kulisserna på Chess och Motown, han har jobbat med alla från Mary Wells till Ike Turner. Det är inte utan anledning han kallas för »Mr. Rhythm«.
Samarbetet med Ike Turner slutade dessvärre i katastrof. Williams pundade ner sig totalt och tillbringade sedan åratal i misär – under en period levde han som tiggare på en bro i Chicago – innan han gjorde comeback som välklädd garagerockkung i slutet av nittiotalet.
»Silky« från 1998 är ett psykotiskt mästerverk i genren och lär bli svår att överträffa. Det är i första hand den skivan man ska leta upp om man är nyfiken på den här delen av Williams karriär. Men »Can You Deal With It?« går sannerligen inte av för hackor den heller. Tillsammans med The New Orleans Hellhounds varvar han grisig rock’n’roll med lugnare, mer r’n’b-betonade saker samt någon form av degenererad country. Det låter kalasbra.
Texterna på »Silky« är något av det mest obscena som spelats in. En av låtarna här heter »Pray for Your Daughter«, men den visar sig innehålla en riktigt fin liten text. Andre har fått syn på en tjej som trasslat in sig i knark och dumheter och är nu genuint oroad. »You gotta pray for you daughter mama, your daughter’s out of order mama«, sjunger han. Låten är ovanligt poppig. Det är tamburin, blås och handklapp. Det är pigga rytmer och de lyckligaste bakgrundskörer jag hört på länge.
I nästa låt, »If You Leave Me«, oroar sig vår hjälte för något helt annat. Andre Williams har kärleksproblem. Hans tjej är på väg att lämna honom. Och det kommer inte att ske utan konsekvenser.
»If you leave me I’m gon’ cry
If you leeee-ee-aave me I’m gon’ cry
But if you leave me…
YOU’RE GONNA DIE!
Wooooo!«
Han har power och galenskap i rösten. Musiken är fullständigt pardonlös, men låten svänger samtidigt som en soulbomb från sextiotalet. Det är en av många toppar på ett förbluffande vitalt album.
HENRIK LYNGÅKER
2008-08-26
