Ron Franklin: Ron Franklin

RON FRANKLIN
Ron Franklin
Alive/Sound Pollution
Betyg: 7

»As far as the music goes, it’s always been there, and it always will be, but it’s hard to tap it. It will come around again someday, I’m positive of that. It might take another hundred years or it might be next year, I don’t know. But Memphis, it’s there. It’s just there.«
   – Don Nix, ur Robert Gordons bok »It Came From Memphis«

Här har vi en ung, rastlöst kringstrykande Memphis-katt som är lika såld på Mississippi Sheiks som Francoise Hardy; och det hörs. Sömlöst, smidigt och med komp blott från sin egen gitarr rör han sig i en bitvis gudomlig gråzon mellan besatt bluestyngd och stilfulla popmelodier.
   Likt stadskamrater, själsfränder och mentorer som Jack Oblivian, Greg Cartwright, Tav Falco och Monsieur Jeffrey Evans har Ron Franklin en blykoll på musikhistorien som aldrig utmynnar i mossigheter. Han tillhör en sällsynt typ av traditionalister som vet hur det gamla ska utvinnas för att låta bra i dag. Ingenting försämras av att han ett kort tag faktiskt ingick i en av Arthur Lees sista Love-inkarnationer, är god vän med Willie Mitchell och måste vara en av få i sin generation som kan joddla som en annan Jimmie Rodgers. Det vill säga när han inte gnyr så där hjälplöst vingligt som en övergiven Dan Stuart eller svårt kärlekskrank Bobby Gillespie.
   Albumet skulle sannolikt ha träffat ännu hårdare om åtminstone några av de i grunden utsökta låtarna hade backats upp av ett lika sjavigt som ömsint litet garageband, så som det var på föregångaren »City Lights«. Ändå är »Ron Franklin« ännu ett starkt argument till varför man bör hålla noga uppsikt på killens framtida förehavanden.
PIERRE HELLQVIST
2008-09-09