Bomb The Bass: Future Chaos
BOMB THE BASS
Future Chaos
!K7/Playground
Betyg: 6
Tro’t eller ej, men det är ofattbara tretton år sedan Tim Simenon fick ur sig ett Bomb The Bass-album senast. Då var det 1995 och »Clear« passade utmärkt in i en tid dominerad av Chemical Brothers – som ju till viss del kan sägas vara barn av Bomb The Bass genombrott, den sampladeliskt banbrytande »Beat Dis« 1987.
Singeln »Bug Powder Dust« blev också en av de stora big beat-hitsen. Men sedan dess alltså: i stort sett nada. Under senare delen av nittiotalet ägnade sig Simenon åt studiojobb för bland andra Björk (»Play Dead«) och Depeche Mode (albumet »Ultra«).
Nollnolltalet har hittills varit än mer lågprofilerat, mest har han släppt några strölåtar i diverse obskyra projekt. Tills nu då, när Bomb The Bass gör plötslig comeback med ett album som Simenon tydligen tragglat med i åratal. Liksom tidigare handlar det om ett knippe samarbeten med vokalister, på fem av spåren doldisen Paul Conboy (från duon Corker/Conboy) och därutöver cameos av den brokiga skaran Mark Lanegan, Toob, Jon Spencer och – häpp! – Fujiya & Miyagi, de sistnämnda med typisk babbelrabbelsång.
Hur bra är det då? Tja, väldigt ojämnt.
Emellanåt puttrar det bara på i något slags halvtempo och utan material som fastnar. Men åtminstone hälften av låtarna är mer än värda att kollas in. Bäst är dels förstasingeln »So Special«, med skönt framguppande rytmer och ursnygga minimoogljud, dels den mer lågmält njutbara och närmast andäktiga »Hold Me Up«, där en kör hummar en melodi som är väldigt lik The Orbs gamla »Blue Room«. »Old John« är också bra, låter som (och är kanske?) en uppdatering av något outgivet Depeche Mode-rytmspår.
Sammantaget är det de låtar som gjorts med Conboy – inklusive alla ovannämnda – som övertygar, medan de mer celebra gästerna inte riktigt kommer till sin rätt, kanske för att de givits alltför idéfattiga låtar som de förväntats fylla med substans.
Soundmässigt är det absolut ingen retroplatta, även om det bubblar omkring en del 303:or och andra vintagemaskiner. Snarare imponeras jag av hur »nu« det låter.
PATRIK LINDGREN
2008-09-16
