Sugarplum Fairy: The Wild One
SUGARPLUM FAIRY
The Wild One
Mood Days/Vertigo/Universal
Betyg: 8
Bandnamnet härstammar från vad John Lennon mumlade som intro vid en tagning på »A Day in the Life«. Detta deras tredje album är döpt efter den Marlon Brando-film från 1953 som sannolikt gav samme Lennon idén till hans bandnamn. I läderutstyrsel på omslaget ser de ut som ett extra långhårigt Beatles på Heiligengeistfeld i Hamburg cirka 1961. Det finns en Myspace-sida som enbart handlar om deras B-sidor. Musiken borde alltså låta insnöad eller museum. Och det är lätt att falla för argumentet att detta redan är gjort, dessutom mycket bättre, hundra gånger om. Fel, fel, fel.
Sugarplum Fairy har tio år bakom sig som band. För dem liksom för besläktade Mando Diao, eller för vilket som helst av alla band världen över som spelar energisk gitarrpop, så har den stil som sextiotalets stämsångare lämnade bakom sig under den lysergiska vågen 1965 efter åtskilliga omstarter till slut blivit odödlig. Acceptera.
Vänligen notera att jag inte på något sätt skriver detta i triumf. Jag har flera gånger bett till vår skapare om att just sixtiespopen ska få vila i frid. Jag har flera gånger avfärdat begåvade artister med argumentet att de var otidsenliga. Jag beklagar detta. För nu är det bara så, att varje dag föds det nya Beatles-barn för vilka soundet är lika jungfruligt som allt annat de hör för första gången i sitt liv.
Flertalet av dem kan visserligen varken skriva låtar, tala, spela, uppträda eller klä sig snyggt och kommer så småningom att behöva skaffa Beatles-peruker, men det förtar inte den medfödda talangen hos band som denna kvintett. Band som först och främst vill nå ut, bli beundrade, sjunga ur sig sin panikångest, bära tajta byxor, eller vad de nu vill – och som först i andra eller tredje hand vill vara Beatles.
Tjockskallarna i Oasis har travat runt i detta träsk i snart tjugo år utan att kunna leva upp till sin gamla devis – om man inte vill vara bättre än Beatles ska man inte ha ett band. Bra sagt, men det är viktigt att lyssna på nyanserna. Det handlar om att bli bättre än Beatles, inte att bli bättre än Beatles på att vara Beatles. Det kan ingen någonsin bli, och det utgår jag från att Sugarplum Fairy inser. För de har ju själva blivit så enormt bra på att göra skivor som denna, full av punkenergi med tolv komplexa, trallvänliga poplåtar inbäddade i en bomullsmjuk produktion av Ronald Spremberg.
Jag hade inte velat vara utan små underverk som albumets startskott »The Escapologist«, musikaliskt en studsande harmonitripp, textmässigt brydd och ångerfull. Eller den hotfullt elastiska »Bring Danger«. Eller den filmiskt romantiska melankolin i »In Berlin«. Eller den barnsligt enkla sockerströdda balladen »Caroline«. Med något enstaka undantag är detta ett album som aldrig blir tråkigt eller tjatigt. Men det mest oemotståndliga spåret är den adrenalingungande »You Can’t Kill Rock’n’Roll«, med tjurigt mopsig text och en klassiker till refräng. Och om just den titeln låter komisk, då är du kanske för seriös för pop.
MARTIN THEANDER
2008-09-16
