Mitt musikgöteborg: Femtio minuter på Pustervik med Nikke Ström

– För att en stad ska vara en bra musikstad måste det finnas förutsättningar för det. Det måste finnas ett antal spelplatser och scener. Och ett levande musikliv kräver musikanter som umgås på ett naturligt sätt just på dessa spelplatser. Allt det här finns det gott om i Göteborg. Så har det varit länge. Det är en ganska lång tradition som genom åren har tagit sig olika uttryck. 

– När jag kom hit tidigt sjuttiotal fanns ett rikligt studentliv med åtföljande nationer, varav många – Smålands, Västgöta, Hallands – bokade livemusik. Alla hade musik ett par gånger i veckan. Det kunde vara allt ifrån riksbekanta artister till lokala förmågor. Samtidigt som det fanns fasta scener, så klart. Nefertiti har varit med ända sedan sextiotalet, även om det på den tiden hette Jazz Artdur. Vi hade allaktivitetshus som Hagahuset, där allting började för mig när jag var delaktig i det som hette Musikverkstan, och Sprängkullen. Göteborg har också varit något slags föregångare på svartklubbsfronten. På sjuttiotalet var fritidsgårdarna viktiga för musiklivet, men de försvann undan för undan i den allmänna nedskärningshysterin på åttio- och nittiotalet. 

– Ändå måste jag säga att vi i dag har ett rikare utbud än vad vi hade då. Det finns väldigt många aktörer som jobbar järnet för att ta hit artister och hålla i gång livemusikscenen. Ta bara Koloni dit jag går väldigt ofta. Christian Pallin som håller i det är en eldsjäl som borde få Stora kulturpriset och avlönas av stan för allt ideellt arbete han har lagt ner. Det är sådana människor, den sortens idealister och entusiaster, som behövs för att en stad ska vara en bra musikstad. Folk som brinner, har ett intresse och ett nätverk. Till Christians arrangemang går jag inte sällan utan att ha en aning om vad det är och jag blir nästan alltid överraskad av hur bra det är. 

– Det finns också en frijazz- och improscen i Göteborg som jag vet att många kollegor och kamrater i Stockholm efterlyser där. Brötz, som drivs av Jonny Wartel och hans bror Henrik Wartel med hjälp av olika människor, kör arrangemang varje onsdag på Konstepidemin. Jag tror att de sedan starten har gjort sexhundrasjuttio onsdagar. De lyfter fram fantastisk musik som normalt inte är tillgänglig på de större och mer etablerade scenerna. 

– Pustervik är väldigt unikt i Sverige. Jag har gått här i huset sedan tidigt nittiotal men när Lotten [Erlander], Red Top [Johan Larsson] och Jocke [Levin] tog över för fyra år sedan fullkomligen exploderade stället. Från att en gång ha varit en gästspelscen för fria teatergrupper är det nu ett fantastiskt musikhus med levande musik fyra, fem, sex, ibland sju dagar i veckan. Repertoaren är blandad och när de inte bokar själva har de en massa klubbar, som Jonk och Peno, insprängda i huset eller så går större aktörer som KB Väst och Luger in här och gör grejer. 

– Många amerikaner som i dag är stora har börjat på Pusterviks barscen, och det tack vare att Kim [Abelsson] är en sådan genialisk bandscout. Stället har ett jädra gott rykte internationellt. Det finns band som gärna kommer hit och kör två dagar i rad i stället för att spela på ett dubbelt så stort ställe. 

– Vi ska inte heller glömma Nefertiti, en annan institution i Göteborgs musikliv som också har bra rykte utomlands, alla från Wayne Shorter till Kamasi Washington vill spela på Nefertiti för att deras förebilder har gjort det. 

– Vad som fanns förr men inte finns nu? Om vi går ända tillbaka till sjuttiotalet fanns det ett socialt engagemang som inte märks i samma utsträckning i dag. Det fanns en sammanhållning bland musiker och teaterarbetare som stod för ett alternativ till det kommersiella. Det var polariserat på ett annat sätt och det kanske inte alltid var av godo. I sin iver att vara ett alternativ, framför allt ett politiskt alternativ, kunde det bli väl inskränkt och det gjorde att vissa friare musikaliska uttryck blev uteslutna. Jag vill minnas att instrumentalgrupper som Samla Mammas Manna och Kornet icke skulle göra sig besvär eftersom de inte var tillräckligt röda. Den delen saknar jag inte särskilt mycket. Trots att jag var en del av det i form av medlem i Nynningen och Nationalteatern och andra sammanhang har jag försökt vara en överbryggare och vara gränslös i mitt musikaliska utövande. Även om jag främst förknippas med progg, rock eller blues spelar jag nog numera frijazz mer än något annat. 

– Och jag tycker nog ändå att det i dag faktiskt finns utrymme för ställningstagande i många av de yttringar som märks i klubblivet. Man gör stödkonserter och går samman över musikaliska genrer och, som jag upplever det, peppar varandra. ■