Friendly Fires: Friendly Fires

FRIENDLY FIRES
Friendly Fires
XL/Playground
Betyg: 7

»Don’t look back, don’t pretend«.
   Citatet från singeln »Jump in the Pool« säger förmodligen mer om Friendly Fires än vad de själva har tid att fundera över. Tillsammans med kollegerna Foals tillhör de en skara engelsmän med en fäbless för att skapa ostrukturerat oväsen genom att banka på saker, för att sedan rulla in alltsammans i en mjuk prefabsproutig synthmatta. Och på toppen av allt sjunga med sammetsstämma om att vara mitt uppe i livet. Säg, hur kan man motstå en så söt ambition?
   Friendly Fires har dessutom sagt nej till allt vad producenter heter. I stället är skivan DIY-enträget inspelad på laptop med lo-fi-mikrofon gaffatejpad på stativ.
   Men det låter inte sovrum. St Albans-orkestern håller lyxig lekstuga i trettiosju minuter, nyförälskade i popmusiken och det faktum att alla faktiskt föds med möjligheten att hitta sin egen lilla kant. Lite tröttsamt Hot Chip-nörderi i »On Board« hade jag kunnat avstå. Jag föredrar när de låter musiken tonsätta en sakta uppsprickande himmel från en skybar söndagen efter den perfekta klubbhelgen i »Skeleton Boy«. Och i »Lovesick« låter de – oemotståndligt nog – som om vår egen Orup slagit sig i slang med tyska skivbolaget Kompakt.  
   Det här är möjligen en skiva som bara vaktmästaren på NME:s arkiv minns om ett par år. Men just nu förgyller Friendly Fires min tågresa genom ett nästan höstfrostigt Sverige på ett synnerligen effektivt sätt. Och just nu är som bekant popmusikens två nyckelord.
PER MAGNUSSON  
2008-09-23