Antony And The Johnsons: Another World [EP]
ANTONY AND THE JOHNSONS
Another World [EP]
Rough Trade/Border
Betyg: 6
Som vi har saknat ho… Nä, det stämmer ju inte, det har vi aldrig tillåtits att göra. Efter den lika glädjande som överraskande jubelsuccén med 2005 års album »I am a Bird Now« har Antony Hegarty hoppat in på så många skivor och allehanda projekt att Willie Nelson och Emmylou Harris sammanlagda gästdiskografier vid en jämförelse krupit allt närmare det obetydliga. Att Antony en period även gästade vårt land stup i kvarten och rent allmänt älskades till döds av precis alla bidrog sannolikt till att somliga av oss, motvilligt men ändå, kom att känna en viss mättnad på den korpulente dragcroonern från New York.
Nya låtar i Antony And The Johnsons namn har vi suktat efter likafullt – den som en gång upplevt smärtan och skönheten i »Hope There’s Someone« och »Fistful of Love« vill göra det igen. Det är så vi fungerar.
Nu ges vi återigen chansen.
Som en aptitretare inför bandets tredje album »The Crying Light«, som släpps i januari, kommer här en femspårs-EP som på något egendomligt vis både känns som en liten frälsning och en smärre besvikelse.
Det är en befrielse att allt är så avskalat och oförstört. Här finns väldigt få »nu ska Antony bli superstjärna på riktigt«-ansatser. Till upplägget liknar det en inspirerad kväll med Antony vid pianot, med sublima orkestrerade inslag från bland andra Nico Muhly. Mest apart är »Shake That Devil«, en sorts minimalistgospel i frijazzskrud som gärna får vara en signal om vad vi har att vänta oss av den annalkande fullängdaren.
Titelspåret är helt uppenbart tänkt som den här utgåvans selling point, ett lugnt och vemodigt farväl till den värld som mänskligheten med en häpnadsväckande effektivitet drivit i fördärvet. Cyniker och teoretiker må göra sig lustiga över textens intellektuella ihålighet, men låtens huvudproblem är inte att Antony mässar som en nyutexaminerad Al Gore-adept om hur han kommer att sakna fåglar, snö och hav. Långt mer bekymmersamt, en obekväm sanning om någon, är att det inte griper tag.
Planetens mest utsatta stackars röst sjunger om universums mest utsatta stackars planet – hur kan det inte beröra?
Förklaringen står nog att finna i den stillastående melodin; låten och dess arrangemang lider seriös brist på framåtrörelse och, konstigt nog, drama.
Vilket i varierande omfattning även stämmer in på »Crackhagen«, »Sing for Me« och »Hope Mountain«. Bedövande vackra instrumentutsmyckningar och Antonys förtrollande röst må räcka långt men besitter, tro’t eller ej, inte den allsmäktighet som krävs för att överbrygga avsaknad på riktigt minnesvärt låtmaterial.
»Another World«-EP:n är inget underverk men för möjligen det goda med sig att det tar ner publikens förväntningar på nästa album till lite mer rimliga och hanterbara nivåer. Den som är konspiratoriskt lagd undrar antagligen om det rentav var syftet.
PIERRE HELLQVIST
2008-09-30