Robert Svensson: Young Punks Are on the Never-Never
ROBERT SVENSSON
Young Punks Are on the Never-Never
Nomethod/Bonnier Amigo
Betyg: 7
Och så presenterar sig ytterligare ett svenskt pophopp.
Inte för att debutanten Robert Svensson egentligen är så färsk. Hans Mixtapes & Cellmates har de senaste åren gjort vackert bruten pop med elektronisk själ. På egen hand drar han lite åt samma håll, indiepop med typisk blågul hinna. I texterna bor en längtan att i varje rad fånga de där flyktigt bitterljuva ögonblicken i livet som bara passerar förbi samtidigt som de stannar kvar för evigt. En kyss, ett avsked, ett andetag, en vind som snabbt upphör.
Två duetter avslöjar lite om i vilka trakter »Young Punks Are on the Never-Never« (visst låter det snyggt?), efter drygt trettiosju minuter, så småningom landar. Först Markus Krunegård-samarbetet »Young Enough«, som låter en hel del Laakso. Sedan »1987« med Adam Olenius, som mycket riktigt låter som en Shout Out Louds-låt. Den där blågula hinnan tycker jag består av tongångar och ackordföljder som påminner om föregångare som The Bear Quartet och Kristofer Åström.
Missförstå mig rätt, Robert Svensson är helt klart sin egen.
Solodebuten har en elektronisk ryggrad, det sprakar och prasslar lågt på sina ställen. Det låter som att han har jobbat mycket och länge med produktionen. Det jag kan sakna är fler låtförsök som hitpotentiella »Young Enough«, där Svensson tar ut svängarna och trycker på lite extra i melodi och framförande. På sina ställen flyter ljudbilden ut för mycket för mig.
Annars är jag nöjd och imponerad.
Robert Svenssons debut, med beröm godkänd.
ANDERS DAHLBOM
2008-09-30
