The New Year: The New Year
THE NEW YEAR
The New Year
Touch And Go/Border
Betyg: 7
Äntligen!
Äntligen kommer fem minuter där man får lön för mödan att sitta och lyssna igenom hundratals plattor om året (stackars mig, verkligen). Ett ögonblick som instinktivt hittar rakt in i ens känslocentrum och ruskar om allt. Framför allt en stund som påminner en om varför man över huvud taget intresserar sig för musik, vad musik kan göra. Varför vi bryr oss.
Den här gången, det här året, heter avsändaren The New Year och låten »Folios«.
Allt börjar tyst. En försiktig virveltrumma hörs knappt, en akustisk gitarr smyger i gång med plockande små ackord. Efter femtio sekunder en mjuk basnedgång, efter två minuter något som liknar en melodislinga på orgel. Sedan spricker ljudbilden upp, men bara lite. Låten tassar fortfarande runt, runt, fast i en ackordföljd som låter bättre och starkare för varje varv. Först tre minuter och fyrtio sekunder in hörs Matt Kadane. Pratsjungande, nästan mumlande. Och så höjer han rösten obetydligt: »I don’t think the good years I’ve got can wait/so what are we staying for?« Sedan tar tassandet slut.
»Folios« är amerikansk alternativrock i sin yppersta form, en känslostorm förklädd till en försiktig invit, en låt som är lika mycket en påminnelse om som en anledning till att jag blir knäsvag av Wrens, köper allt med Swell, en gång förälskade mig i Slint. Det har gått dagar i höst utan att jag lyssnat på andra låtar.
»Viva La Vida« får maka på sig; »Folios« är utan någon som helst tvekan årets låt.
Efter en sådan inledning på plattan vill jag inget annat än att »The New Year« även ska visa sig vara årets skiva. Så jag lyssnar och försöker och inbillar mig, men nej. Det finns visserligen flera andra stora stunder på Texas-kvintettens tredje fullängdare. Krypande slowcore som tar i hand och tittar ner i marken, viskande ballader som man knappt märker tar slut, en relativt storslagen melodi i »The Company I Get«. Lyssnar man noga hörs här och där långt bak i ljudbilden flöjter som löper amok.
Men tyvärr, resten av »The New Year« är »bara« bra. Inget kommer ens i närheten av de där första fem minuterna som växer och växer till något oerhört.
En gång till, bara.
ANDERS DAHLBOM
2008-10-07