Castanets: City of Refuge

CASTANETS
City of Refuge
Asthmatic Kitty/Border
Betyg: 6

Tre korta instrumentallåtar innan orden anländer. Det är bra. En uppvärmning – man kan krypa ner i soffan, sätta sig tillrätta i tågsätet, sjunka ner i stämningen. Själv har jag inte åkt tåg med »City of Refuge« i hörlurarna men spårvagn, och det känns som att musiken växer i en sådan situation.
   Med lite information om Castanets fjärde album blir känslan ännu tydligare.
   Raymond Raposa har spelat in skivan i ett motell i Nevada. De första låtarna blir – i mitt huvud – resan dit. Sedan befinner han sig på platsen, instängd, tre veckor av isolation bland en tummad bibel, blaskigt kaffe och minnen. Tre andra öar utan ord blir tillbakablickar, pauser av stilla betraktelse. Eller – kanske mer passande när det hackar och brusar – en surrande fluga på väggen.
   Jag har inte lyssnat ordentligt på Castanets tidigare och vet inte vart Raposa är på väg. Musiken är ödslig, ibland känns det som han lämnat motellrummet och krupit in i en grotta med mikrofon och gitarr. Jag gillar det men saknar det där lilla extra, det biter inte som, tja, David Eugene Edwards, Daniel Higgs eller Will Oldham för att nämna tre herrar som dyker upp i skallen.
   Det finns en del svajig blues och country i botten. Han sjunger med en ljus röst och gräver gångar med elgitarren som slingrar sig förbi såväl Calexico-land, garagepsykjazz light och smeksamt plock. Jag återkommer oftast till fina instrumentalen »The Hum« och lo-fi-countrygospeln »I’ll Fly Away«.
   Andra skägg är bättre på det mörka. Raposa borde nog bejaka countrysidan, vilket tydligen ska vara på gång – en Hank Williams-platta är nästa projekt.
PM JÖNSSON
2008-10-14