Department Of Eagles: In Ear Park




DEPARTMENT OF EAGLES
In Ear Park
4AD/Playground
Betyg: 7

Det är möjligen lite tidigt att slå fast vilka avtryck tjugohundratalet egentligen har lämnat efter sig förutom ett oändligt tyckande, sjukt påstridiga telefonförsäljare och skenande a-kasseavgifter. Men om Maria McKee på nittiotalet var närapå ensam om att oblygt vurma för Harry Nilsson så har det nu pågående decenniet fullkomligen svämmat över av artister som lite mindre öppet men icke desto mindre tydligt vandrar i hans inte helt raka fotspår. Artister som inte är rädda för att verkligen sjunga ut i en hantverkssäker tradition – väldigt Broadway, såväl »off« som »on« – med rötter i »the classic American songbook« och Brill Building-pop. Det spelar ingen roll att denna generation ibland gör det med andra instrument, i regel nya typer av arrangemang och ofta mindre resurser än vad den ökänt rumlande Beatles-vännen för det mesta omgav sig med. Den grandiosa föresatsen är likafullt densamma.
   Frida Hyvönen är lätt att placera in här, likaså Richard Swift, Teddy Thompson, Rufus Wainwright, kanske Joan As Police Woman. I viss mån även Antony And The Johnsons. Det känns alls inte långsökt att även inkludera Jens Lekman och Montt Mardié. Allesammans starka individualister med säregna uttryck men just här förenade i att de skulle kännas klädsamt självklara på exempelvis en hyllningsplatta tillägnad Nilsson.
   Department Of Eagles andra album ekar också av den alltför tidigt bortgångne Brooklyn-croonern. De två medlemmarna Daniel Rossen (bekant från Grizzly Bear) och Fred Nicolaus surrar i intervjuer om namn som Van Dyke Parks och Randy Newman, men det är bara ett typiskt utslag av att gå som katt runt het gröt – både Parks och Newman var delaktiga i Nilssons skivkarriär. Rossen och Nicolaus är i hela sin indieestetik och maskinpark formade av sin egen samtid, men även en vilja att återstifta bekantskapen med en tid som flytt – rentav en önskan att som en annan Marty McFly hoppa tillbaka några årtionden för att ställa allt tillrätta. Ja, att lyssna på New York-duon är faktiskt att likna vid vad Randy Newman en gång snillrikt sa om sitt släktskap med Harry Nilsson där i slutet av sextiotalet: »We thought rock would go in a completely different direction, like a branch of Homo Sapiens which didn’t become Homo Sapiens.«
   I luftiga sånger som »Herring Bone«, »No One Does It« och »Floating on the Lehigh« är Department Of Eagles odödliga. En typ av magiska, drömska och litterära lågmäldheter som är klart mer lämpliga att uppföra i knäpptysta teatersalonger än på stimmiga rockklubbar. Allt vore perfekt om inte ljudbilden på många håll är överlastad, lite väl underkastad studions alla effekter och instrument. Flera låtar framstår på så vis mer ordinära än vad de i själva verket är. Inget nytt fenomen för skivor utgivna av 4AD, men synnerligen onödigt på ett album som så ömsint i övrigt visar var rockmusiken kunde ha befunnit sig i dag.
PIERRE HELLQVIST
2008-10-14